Ord och Bild: 1896

IOO

J. J. ALBERT EHRENSVÄRD.

skall medtagas till en cour hos enkedrottningen eller till en assemblée, som riksrådet Bielke ämnar gifva, och hvartill väntas »tous ceux qui fréquentent la cour», hertig Karl möjligen inberäknad. I hvarje fall är det hennes afsikt att låta dottern komma i tillfälle att se hoflifvet, »ce qui lui fera du bien» — tillägger hon förtröstansfullt; och för den händelse att fadern skulle finna sig förvånad öfver dotterns tidiga inträde i societeten, tillfogas en upplysning, att riksråden Horn och Falkenberg ämna göra på samma sätt med sina barn. Försöket måtte hafva fallit väl ut; åtminstone kan hon den 29 i samma månad berätta, att Sofie »aime beaucoup à ëtre dans le monde»; och den 26 mars, omedelbart före afresan till Finlands obygder, skall samma uppfostringsmetod tillämpas på »le petit Gustave»: kungen och drottningen väntas till staden i och för en cour, hvilken Gustaf äfven skall få bevista — »je veux vo-lontiers qu'il ait une idée de cela». Man ser, att de små blifvande gustavianerna tidigt öfvades i den art af uppfostran, som säkerligen ansågs vara den förnämsta, om ej rent af den enda nödvändiga — världsmannens; det må lämnas därhän, om icke bokliga studier och barnets naturliga fallenheter i stället åsidosattes. Af intresse är att härmed jämföra Taines skildring af det sätt och den anda, hvari det samtidigt i Frankrike uppväxande släktets uppfostran leddes. Hans omdömen sammanfattas slutligen i dessa ord: »L'esprit de 1'éducation est partout le mè-me, je veux dire qu'aux yeux des parents il n'y a qu'une vie intelligible et raison-nable, celle du monde, méme pour les enfants, et qu'on ne s'occupe d'eux que pour les y conduire ou pour les y pré-parer.» *

Det var ett lifligt sällskapslif som

* Taine. L'ancien régime I sid. 177.

denna vinter rådde i Stockholm; hvarken konungens långa frånvaro under hans Eriksgata till rikets västliga provinser eller den verkliga »disette d'argent», som enligt grefvinnan Sparres utsago rådde öfverallt, förmådde härå lägga någon dämpare. Men öfver det glada sällskapslifvet hvilade äfven nu en högre prägel än alldaglighetens; den lifsglädje, som gaf sig luft i assembléer och maskerader öch andra festligheter, var ej konstlad utan hämtade sin styrka ur de återuppväckta förhoppningarna om en lyckligare och ljusare framtid, och mot den sorgliga bakgrunden af splitet och småsinthetens ohämmade spel under frihetstidens sista år tedde sig det närvarande i än ljusare färger. Hotande krigsrykten och vidtgående diplomatiska underhandlingar bidrogo att förläna lif och rörlighet åt denna tafla; ingen visste, om man icke skulle blifva tvungen att med lif och blod försvara revolutionens verk. I det hela hvilar öfver dessa månader, som bilda inledningen till det egentliga gustavianska tidehvarfvet, en egendomlig, ja vi skulle vilja tillägga en i vår historia enastående dager, som i sig förenar allt det strålande och ljusa, som traditionen så gärna förknippar med Gustaf III:s tidsålder.

Medelpunkten i denna tafla var helt naturligt den unge konungen, hvilken vid denna tid var föremål för en kärlek och beundran, som knappast kommit någon annan svensk monark till del. Ett eko af den allmänna förtjusningen klingar igenom äfven i Alexandrine Sparres bref. Såsom troget återgifvande tidens tänkesätt äga de härigenom ett särskildt intresse. I alla möjliga tonarter sjunges konungens lof. Entusiasmen under dessa dagar har varit af den öfverväldigande styrkan, att den förmått rycka med sig äfven en person af Alexandrine Sparres i grunden något kyliga sinne. Möjligen har den enskilda tacksamheten spelat in;