Ord och Bild: 1896

io 6

J. J. ALBERT EHRENSVÄRD.

från tosterup i våra dagar. Efter fotografi, tagen från nordost.

heller att ägna sin hyllning åt svärmo-dern. Men troligtvis har hans bortgång för henne mer än väl uppvägts, då dottern tre år därefter trädde i nytt äktenskap med sin mångårige vän och kamrat från hoftiden, hofmarskalken I. L. Silfversparre, sedermera bekant såsom Adlercreutz' medhjälpare vid 1809 års revolution och såsom den, hvilken förde befälet i Stockholm den olyckliga 20 juni 1810. Silfversparre var en man efter sin svärmors sinne, en klok och förståndig ekonom, hvilken på detta fält äfven förvärfvat sig en mångårig öfning genom att söka bringa reda och ordning i prinsessan Sofia Albertinas affärer, något som ej var det lättaste uppdrag, då hon i likhet med alla Adolf Fredriks och Louise Ulrikas barn utmärkte sig för sin dåliga hushållning. Med sin nye måg växlade Alexandrine Sparre ofta bref, hvilka merendels röra landthushållningen och bära vittne

om den ifver, hvarmed hon häråt ägnade sig. De år, hon förestod Tosterups gods, sammanföllo med en af de viktigaste perioderna i det skånska landtbrukets historia, nämligen tiden för enskiftenas genomdrifvande. För betydelsen af denna reform hade Alexandrine Sparre öppet öga: »efter 20 å 30 år lärer denna province kunna skaffa en betydelig deel af span-nemåhl större än förut, så och af boskap, den som efterlefver får nytta däraf», skrifver hon den 13 september 1805. Men på samma gång beklagar hon sig bittert öfver de därmed förenade kostnaderna, och särskildt äro landtmätarne föremål för hennes ovilja och få hålla till godo med benämningar, som icke alltid äro så vackra. För att kunna öfvervaka dessa tjänstemän skyr hon icke, ehuru 70-årig, att sätta sig in i de ofta hårdsrnälta landt-mäteriförordningarna, och för den skull anmodar hon Silfversparre att sända henne en del af dessa efter en utförlig förteckning ; de talrika processer, som blefvo en följd af de många enskiftesförrättningarne, följer hon själf på det noggrannaste; nitisk om sina intressen, ger hon icke efter för påtryckningar, från hvilket håll de än komma; så t. ex. skrifver hon i nyss anförda bref af den 13 september 1805: »Nu vill de ej betala utflyttningshjälpen, som K. (konungen) har låfvat oss, Herrar gode män har fått orders af General Guverneur Toll att söka förmå alla Enskiftestagarne at eftergifva den, många hafva varit hos mig at villia persuadera mig därtill men alla har fått af mig lika svar som var att om K. vill betala landtmätarena skall jag eftergifva, men skier det intet, så requirerar jag utflytt-ningshielpen och därvid blifver jag fast, och alldeles orygelig; ganska många af adel hafver afsagt sig men jag har aldrig varit af dem, som ha/va giör (gjort) något för gunst, rätt skall vara rättD.

Med dessa karakteristiska rader af-