Ord och Bild: 1896

I30

ALGOT RUHE.

Verlaine som den höga eken i ungskogen. Där nere råder ett brokigt virrvarr, där bildas och upplösas skolor, där grundläggas tidskrifter och utfärdas manifest, sammansättas program och upplösas i munter anarki, men han är färdiggjuten, och för honom böjer man knä med den naturliga respekt den fasta punkten väcker. Länge lyste hans stjärna blott i de skrifvandes krets, men allt mera stiger den och märkes af »herdarne på marken». Hebreisk må han tyckas de nyktre positivister, men allt som kärleken till det anden tillhör åter strömmar ut öfver den soltorra jorden, blir hans verk älskadt och äradt hans namn. För de många blir han dock alltid hebreisk, ty hans psalmsång är hvarken underhållande visor eller gatuvisdom. Kanske kommer hans lifs svartprickade skådespel att hos en och annan skrämma bort ett gryende mod att tro på den ärliga mänskligheten i hans verk — dock nej, de själar, som af denna poesi kunna sättas i dallring, de känna ock den milda konsten att förstå och att förlåta. Alla hans ord bära ärlighetens tillitsväckande märke, han är öppen ända till cynism — om det icke är för att aga sig själf. När han förtäljer om sin synd, är han för uppriktig för att man skulle tro honom ljuga, när han talar om sin ånger. Må man döma eller upptaga honom, intresse måste han i hvart fall väcka, ty han är en af de sällsynta andar, som i en tid, då objektiviteten står i ära, lefvat sin diktning. Den springer i tvenne starka källsprång ur det helvete och det paradis, som i hans plågade själ föra ett evigt krig.

* * *

En del af Paul Verlaines lif har redan af honom själf, dels i de helt nyligen offentliggjorda »Bekännelserna», dels i tidigare skrifna häften, gifvits offentligheten i våld. En annan del går i legendform rundt bland de invigde eller gömmes i hans goda minne. Den minste skribent i Quartier. Latin är laddad med sladder och anekdoter om denna undantagsmänniska och vet, som rimligt är, mycket mer än det som är sannt och möjligt. Hur pikant legendens man än kan vara, vill jag låta honom gå och fara för den människa, som blottat sig i verket och kan återskapas efter dess ord

och antydning. I den period af sitt lif, som kan sägas redan tillhöra historien, genomgår Paul Verlaine tvenne själsrevolutioner, under hvilka hans naturel lägges blott och bar; i den ena födes kärleken till hans hustru, i den andra kärleken till Gud. Omkring dessa tvenne vågberg lagra sig hans öfriga lifshändelser i svagt böljande linjer. — I Metz föddes Paul Verlaine 1844. När hans faders regimente förlades till Montpellier, Gettes, Nimes etc. och tillbaka till Metz, följde familjen med för att efter fadrens afsked hamna i Paris. Där genomgick gossen det fördärfliga martyrium, som kallas ett franskt lycée, konfirmerades, var religiöst gripen, starkt men kort, och blef student 1861. Sin första samling vers, Pohnes saturniens, utgaf han som medlem af »Parnassen» 1867, och den andra, Les fetes galantes, 1869. Det är på våren detta år som han en gång ser sin blifvande hustru, och följande år blir han gift. Under dessa månader af kärleksfödsel skrifver han La bonne chanson, som utkommer under kriget. Äktenskapet, som snart blef olyckligt, gick alldeles sönder, sedan den unge Arthur Rimbaud kommit i huset. Denne sextonårige poet — redan mästare — beundrades som diktare och älskades som vän af Verlaine i så hög grad, att hans hustru upptändes af orimlig svartsjuka, som Verlaine själf kanske ■ med större grund delade. Under en ordväxling på en gata i Brüssel, juli 1873, mellan de båda vännerna råkar den ene att afskjuta tvenne revolverskott mot den andre och lätt såra honom. Trots ögonblicklig försoning — nödvändig allians mot polisen! -—- brukar den ene ett så energiskt uttryck och griper med sådan häftighet till sin rockficka, där revolvern laddad och helspänd låg, att den andre, plötsligt slagen af skräck, flyktar — rakt i armarne på en flanerande poliskonstapel. På grund af denna förargliga tillfällighet måste Verlaine uppehålla sig i fängelse till januari 1875. Under denna tid dömes han skild från sin hustru och genomgår den våldsamma religiösa kris, som skulle komma att sätta märke i all hans följande alstring. Från fängelset fick han utgifven en liten samling Romances sans paroles, skrifna 1872 och 1873. Först 1881 framträder han åter med Sagesse för sina fåtaliga läsare, pånyttfödd, litterärt och andligt. Detta hans