Sida 188
Capriminnen. Af Anshelm Schultzberg. Med 13 bilder
74
ANSHELM SCHULTZBERG.
lägga sig på båtens botten med vaxduk öfver sig och höra bränningarnes brus. Man känner hur båten lyftes och sänkes utefter bergväggen. Man hör grottan utandas döfva suckar, då vattnet därinne höjer sig; och när så samtidigt en vågmassa stänger ingången, rusar luften ut tvärsigenom vågen och sprutar skum långt ut. Föraren försöker slinka in. Man känner hvalfvet och förnimmer grott-dunster — men — så varnas han af rop från kamraterna, vågar ej och skjuter ut. Och vid ett sådant tillfälle såg jag en båt slukas af vågen, just då den var i öppningen. I grottans lugn flöto de nödställda på den stjälpta båten, tills en ledig förare, som utan betänkande kastat sig in med sin båt, hämtade ut dem.
Inkommen i grottan, njuter man af en färgprakt i blått, skimrande blått, som hvarken låter sig beskrifvas eller har sin like. Men hvart föremål, som rörer sig i det azurblå vattnet, är liksom försilfradt. Hvar fisk, som glider därnere, är som en silfverfisk. En yngling erbjuder sig simma, och kommen i vattnet blir hans kropp silverglänsande. Vattenstänket är silfvergnistrande droppar; allt i en tjusande blå skymning. Båten glider sakta under det rymliga
hvalfvet. Och från hafvet därute kommer en sakta, jämn rörelse liknande pulsslag i detta öns hjärta.
Den blå dagern förklaras därigenom, att några meter under hafsytan är en stor öppning i bergväggen ut mot hafvet, och endast därigenom inströmmar dagern, hvilken, genom luftens, vattnets och bottnens ömsesidiga reflexverkan, får denna underbara färgmättnad.
Vi närma oss åter ingången, där dagsljuset leker i rödaktiga blinkningar. Båten glider ut, och bländande strömmar dagsljuset oss till mötes. Färden går vidare utmed kusten, där vi se villor och lämningar af Tiberii badpalats spegla sig i vattnets skiftningar.
Vår roddtur är slut, seglet hissas, och för en västlig vindkåre, som krusar Golfen och buktar seglet, föras vi i den ljumma aftonen mot Napoli. Belyst af kvällsolens rodnad sänder oss Capri sitt »addio», medan i kölvattnet delfiner plaska och tumla. Lugnt och stilla stiger Vesuvios rök, för att sedan i länga strimmor förtona inåt blånande bergskedjor. Sakta gnolande på napolitanska visor sitter båtföraren vid rodret — och af fullaste hjärta instämmer jag i: »Addio, care memorie del tempo, ah! che fuggi!»
GRANDA MARINA. TECKNING AF LOTTEN RÖNQVIST.
Källa: Project Runeberg ·