Ord och Bild: 1896

gustaf eriksson vasa,

I95

och med ideliga förmaningar, böner och hotelser förmå de tredskande att gifva efter, de ljumme att visa nytt nit. Själf måste han skåda allt, leda allt och mana på i egen person. Af den mäktiga tyska hansestaden fick han tigga om köp eller lån af skepp och krigsförnödenheter. Men framåt gick det. Det ena fästet föll i hans händer efter det andra, till dess ändtligen med slutet af år 1523 Sveriges och Finlands samtliga fasta platser voro i hans våld utom Gotland, som han aldrig skulle vinna. Först härmed var Sveriges rike återeröfradt. Först härmed hade den nye härskaren, som det mer impulsiva utbrottet af folkrörelsen bragt till väldet, vunnit den reela makten öfver Sverige.

Äfven denna mödosamma och dyrköpta framgång gifver emellertid icke den tillräckliga förklaringen till det nationela Sveriges seger öfver unionstanken. Den ligger först i samverkan mellan den inre resningen i Sverige och den opposition af helt annan art, som störtade den siste unionskonungen i hans båda andra riken och dref honom i landsflykt från norden.

Kristiern II bär med skäl ett hatadt namn i Sveriges häfder. Med det förbinder sig minnet om svek och brutna eder, om blodiga våldsdåd och lumpen hämndlust, så att afskyn för hans gestalt ännu lefver i folkets fantasi och erinring och fördunklar hvarje annan sida af hans rika personlighet. Men Kristiern är dock något mer än en blodig tyrann. Han var sedan Margaretas dagar den förste af nordens unionskonungar, som kände och tänkte såsom en skandinav, företrädesvis dansk. Han var den förste, som insåg nödvändigheten att bygga unionen på annan grund än detta aristokratiska skenkonungadöme, som endast varit ett namn och en täckmantel för de höga herrarnes välde och själfsvåld.

Därför krossade han ej blott den nationela själfständighetens målsmän i Sverige, utan äfven den aristokrati, som kallat in honom och hittills utgjort stödet för unionens bestånd. Konung Kristiern var en allmogens målsman, som ville frigöra de danska bönderna ur deras lifegenskap och höja dem moraliskt och ekonomiskt från det elände, dit adelns öfvermakt allt mer tryckte dem ned. Han var en den borgerliga kulturens förkämpe, som gynnade rikets handel och materiela förkofran, skyddade de danska städerna mot intrång af främmande köpmän och i ett mäktigt och rikt borgarstånd såg den egentliga bäraren af Danmarks andliga och materiela kultur. Han visade sig redan förstå, hvad reformationens läror kunde duga till, när det gällde att vräka undan den mäktiga hierarkien och taga i arf det katolska fromhetsnitets sparade skatter. I många fall är konung Kristiern en modern ande. Han tillhör dessa renässansfurstar, som med skarp blick för den reela maktens fordringar sökte att röja rum för den moderna staten och bygga den upp på bredare lager af samhället. Och denna moderna ståt ville han grunda öfver nordens trenne folk. Det var ett sista försök att rädda den skandinaviska tanken och att skaffa den det reela underlag, som för framtiden kunde hafva burit densamma till seger hos de skandinaviska folken, hvilkas kultur, politiska inrättningar och åskådning än ej syntes så differentierade, att icke tidens långsamt omdanande kraft under gemensamma lidanden och fröjder, gemensamt arbete och gemensam tukt kunde hafva alstrat en ny nationalitet öfver de tre, en skandinavisk.

Men Kristiern var trots sin stora tanke, det skandinaviska folkkonunga-dömet, icke den statsman och den karakter, som vid denna brytningspunkt förmådde gifva nordens utveckling en annan