Ord och Bild: 1896

234

axél wallengren.

den i Sanssoucu sora bäst pågår, i af-skildhet och lugn, fjärran från det yttre lifvets buller och brutala, grofva former. »Den krönte filosofen» sitter längst till höger om den till hälften afdukade taffeln, där några frukter gifva intryck af att det är dessertens behagliga stund; rundt om bordet hofmän och militärer ur konungens allra förtroligaste krets, och i bakgrunden till vänster Voltaires spirituela ap-ansikte, med ett lustigt och giftigt löje kring de smala, färglösa läpparne — helt säkert är det ett mer än vanligt bitande epigram öfver någon frånvarande eller ett hvasst omdöme i någon af dagens frågor, som nyss sprungit öfver hans läppar! Med fint förstående af att Voltaire måste synas i viss mån isolerad i detta sällskap, där egentligen kungen är den ende, sora förstår honom, har Menzel gifvit den snillrike fransmannen en violett dräkt, en färg, som icke återfinnes på någon annan punkt af duken, än just hos Voltaire.

Hur präktiga äro icke alla dessa hufvud! Kungen dominerar det hela med en lugn och djup blick, hofmännen se icke ut att goutera denne besynnerlige, arrogante favorit, somliga betrakta Voltaire med ett halft nyfiket, halft borneradt-nedlåtande uttryck, undrande att Preussens konung kan täckas finna nöje i denne visserligen kvicke, men importune »monsieur», som har ett outhärdligt hånlöje tillreds för allt och en stickande skepsis i blicken, som irriterar och generar deras hederliga jun-kersjälar .. . Och lakejens min kommer en att erinra sig anekdoten om bonden, som kom till slottet i Saussouci och vid åsynen af Voltaire trodde sig se »en utklädd apa »!

Karakteristiken i »Taffelrunden» är så uttömmande och bedårande, att namnen på de där afbildade personerna få en mera konkret klang för ens uppfattning, sedan man en gång sett detta oändligt omsorgsfullt utförda och fint genomtänkta konstverk. Man har ju gärna en inre bild af en historisk och bekant personlighet; den bild, jag förut hade af Voltaire, har nu spårlöst försvunnit, och hädanefter ser mitt »inre öga» endast Menzels Voltaire, när jag hör den store satirikerns namn.

Denna Menzels förmåga att ge äkta lifsuttryck åt ansigten återfinner man också i hans nästan ängsligt lefvande »Porträtt

af en gammal herre» i svart och hvitt, sorgernas och ålderns färger. —

Jag känner icke säkert det kronologiska förhållandet mellan Menzels »/ jäm-valsverketn och dansken Kröyers interiör från »Burmeister & Wains verkstad», sora jag sett för flera år sedan på Araalienborgs-utställningen i Köpenhamn, men jag är dock böjd att tro, att Kröyers arbete är af ett senare datum än »Järnvalsverket». I hvarje fall finns dock emellan dessa båda målningar ett andligt sammanhang; men där Kröyers målning endast gaf uttryck åt en något effektsökande ansats, är däremot Menzels duk ett fullödigt resultat och en arbetsapoteos, väldig som ingen annan modern konstprodukt. På samma gång är den ett slående bevis på konstnärens outtömliga mångsidighet. Det är dock ett steg från hoflifvets siden och puder och guld till proletärens sot och svett och järn, som icke mången, om ens någon, konstnär mäktat taga med framgång. Det larmar och dånar ur denna tafla af mörker och eld, man hör arbetarnes sträfva röster, luktar den rök af billig tobak, som stötvis flämtar ur de små piporna, man förstår att det är lydiga och starka muskler, som här slita för att kunna omsätta sig i arbetslön, för att kunna lefva och lyda själf-uppehållelsens mäktiga röst.

Och därför känns det som ett ljuft lugn att komma från denna oroliga tafla, ur det tunga människolifvet in i ett litet »Sommarlandskaps» friska och gröna fred, där endast soliga och väna vågor plaska emot strandens glatta stenar. Men ännu djupare är den frid, som med förhöstens kalla och vemodiga doft andas mot oss ur »//öst-skogens» tysta dunkel. De sparsamt lofvade grenarne teckna sig mörka och kon-turskarpa mot den hvitgrå skymningshimlen. Men nere i skogen är all skarp kontur borta, allt flyter öfver i skymningens mjuka linier. Det enda lefvande väsen, som synes och bjärt sticker af mot kvällsdunklet, är en liten hvit katt, som gifvit sig ut på smygjagt och nu tyst spejar efter någon liten försenad, oförsiktig flyttfågel, hvars sista, ängsliga och ensliga kvitter man tänker sig som det enda och sista ljudet i allt det half-färgade löfverket, i denna döende skymning, som snart öfvergår i natt... Där är ett mildt och höstligt vemod öfver denna tafla, som känns så