Ord och Bild: 1896

2JO

LORENTZ DIETRICHSON.

dan i studentkretsarne börjat väcka en viss uppmärksamhet, hvilken tog sig uttryck i de orden: »Det är en ung man, som skall blifva skald». Det var Björnstjerne Björnson. Att man kunde bestämma sig för att blifva skald, liksom man bestämmer sig för att blifva jurist eller skomakare, var något, som till den grad förvånade mig, att jag sedan aldrig släppte honom ur sikte. Och det hade heller ej haft sig så lätt att tappa honom ur sikte, det måste medgifvas.

Under de första åren träffade jag ej ofta samman med honom. Han omgafs redan tidigt af en krets beundrande vänner, som i högstämda, dock ingalunda för högstämda ordalag omtalade hans diktarebegåfning och i synnerhet hans dramatiska dikt »Valborg», som han inlämnat till teatern men senare återtagit såsom omogen. Blott en kort tid var han med i Studentersamfundet, och de få gånger jag träffade samman med honom i privatlifvet bländade han mig med sina idéers originalitet och sina många öfverraskande åsikter, som jag dock icke alltid kunde dela. Jag drog mig därför tillbaka, ty jag ville ej bländas, där jag önskade att se klart. Han hade ju en förvånande förmåga att vinna sin omgifning, en genialisk öfverlägsenhet, som kunde vara oändligt älskvärd — när han så ville.

Om man ock stod betydligt öfver honom i vetande — och det gjorde åtskilliga — fängslades man dock af hans öfvermäktiga andliga elasticitet, af den rikedom af känsla, som fanns hos honom, och framför allt af den ärliga öppenhet, som ej ens hans bittraste motståndare kunnat frånkänna honom.

Jag betraktade honom som en stark fjällfors om våren, som störtade ner utför klipporna och stänkte uppfriskande skumpärlor vida omkring. Det var härligt att låta vattnet svalka sin panna, men

man måste hålla sig på afstånd, om man icke ville blifva våt in på bara kroppen. Därför räckte det länge, mycket länge, innan jag kom honom närmare.

Ganska rolig är en liten episod, som berättas från hans uppträdande i Studentersamfundet, i det den visar, huru Björnson, som alltid försvarat majoritetens rätt, skulle taga det, om hans åsikt någon gång råkade komma i minoritet. Han hade tillsammans med ett par äldre ledamöter blifvit invald i samfundets teaterkomité och fick den vackra men något omogna idén att vilja göra dessa dilettant-prestationer till verkliga konstprestationer, man hade ju sett åtminstone en skådespelare af rang utgå från studentkretsen. Han föreslog därför, att man skulle uppföra en af Oehlenschlägers tragedier. Hans två äldre, försiktigare ämbetsbröder motsatte sig detta och röstade ikull förslaget.

När teaterkomitén nästa gång skulle sammanträda, infann sig Björnson icke, men det låg på bordet en biljett från honom af ungefär följande innehåll: »Sedan man användt den brutala majoritetens råa makt mot mitt förslag, anmäler jag härmed mitt utträde ur teaterkomitén ».

För resten kan det icke nekas, när vi nu frän en senare tids ståndpunkt se tillbaka på Björnsons ungdomstid, att det goda Kristiania borde hafva kunnat ställa sig något mera välvilligt gentemot »Synnöves» och »Mellan drabbningarnes» begåfvade skald, än det gjorde, och att hans harmfulla uttryck »tigerstaden» icke saknar sitt berättigande.

Mycket i vårt land och ej minst politikern Björnson hade måhända gestaltat sig annorlunda, om man något välvilligare hade kommit skaldeji Björnson till mötes.

Hvarför skulle t. ex. den lilla frågan, huruvida han som teaterdirektör skulle