Ord och Bild: 1896

på den tanken, att det som hon gör icke skulle vara rätt. Då vi nå fram till den stora scen, som är bokens knutpunkt, då möjligheten, som vi ha sett spira under våra ögon, af henne klubbas ned och stoppas i ett mörkt hål — en scen, som i förbigående sagdt är uppfylld af denna beslöjade tragik, som gör att en flegmatisk natur kanhända finner den föga märkvärdig, medan jag å andra sidan mycket väl kan förstå, att den hos mera hysteriska läsare kan framkalla ett behof af att sparka och skrika — då vi nå fram till denna scen, ha vi ovillkorligen en känsla, af att här begås en förbrytelse. Men den begås med så lätt hand och så lugnt samvete, och med ett så kvickt löje öfver de vissna läpparna, att vi måste låta förbryterskan göra en smakfull sortie från scenen med hela vår respekt som behållning, medan vår indignation riktar sig mot något obestämbart allmänt; mot ålderdomen, nej, icke heller mot den; mot världsstyrelsen, mot lifvet; mot något oansvarigt och oåtkomligt.

Det finnes människor, som nära nog från födelsen äga gåfvan att draga allas blickar till sig och tvinga alla att lyssna till deras ord, antingen de förtjäna det eller icke. Gamla fru Berg är en sådan figur: så länge hon är med, knuffar hon alla de andra åt sidan. Författaren har känt och väl också afsett detta; men han har också velat göra rättvisa åt Andreas och Anne-Marie, och i det syftet har epilogen blifvit till. En och annan har sagt, att berättelsen skulle gjort en ännu starkare verkan, om denna epilog varit borta. Jag kan icke inse detta. Historien är ju där redan, helstöpt, gjuten. Kan dess värde förringas däraf, att den suppleras med en efterskrift, som ger den en djupare fond och en större räckvidd?

Ty det gör denna epilog. Den sprider en ny dagar öfver de två unga genom att gifva oss tillfälle att se in i deras existens efter den katastrof, som blef gränsmärket mellan ljus och skugga i deras lif; och den ger en starkare färg åt den tid, på hvilken historien spelar, genom att ställa den i relief mot vår egen. Själfva historien domineras af den segrande parten; epilogen är helgad åt de slagne, och den visar oss, att deras nederlag, djupare sedt, ockå var hennes, den gamlas, fast hon icke lefde länge nog att bevittna det. Andreas skymtar förbi som en förfallen skugga, och Anne-Marie lefver också hon en skuggas lif i ett äktenskap utan sol.

Tidsfärgen i »En gammal historia» framträder icke med något anspråk på intresse specielt för sig; den är likafullt träffad med intuitivt mästerskap, och kanhända är det just frånvaron af hvarje märkbar »Absicht» i det hänseendet som gör att den verkar så varmt och så äkta. Särskildt skarpt bryter den af mot bakgrunden af vår egen rikare men brokiga och stillösa tid, som skiljer sig från alla andra tider därigenom, att ingen kan säga hvad den egentligen är. Än visar den oss en åldrad fysionomi, om icke just väl bibehållen, så åtminstone assez bien maquillée, liksom en gammal kokett, som ej längre nöjer sig med puder och smink utan också smetar gips i sina rynkor och gropar, och som längesedan har tröttnat på att göra någon hemlighet af sina toalettknep. Än åter öppnar den oss nya utsikter och lockar med nya löften så, som endast en ung och stark tid kan locka och lofva. Den låter sig karakteriseras af allting och hvad som hälst, utom af enhet och stil.

Hvad slutligen det stilistiska beträffar, står Per Hallström i »En gammal historia» på sitt högsta hittills. Hans satsbyggnad, som förut någon gång har lidit af en viss svåröfverskådlighet, är här enkel och klar, på samma gång som hans stils skarpaste karakteristikon, dess utprägladt fallande rytm, gör sig gällande lika starkt som någonsin. Han börjar hälst meningen eller satsen med det eller de ord, på hvilka för tanken som för örat hela tyngden ligger, och som sedan draga efter sig en stundom väl lång svans af tonlösa biord. Det ligger häri en tendens att söka närma skriftspråket till talet, att låta frasen vinna i otvungenhet och naturlighet, om det också någon gång måste ske på bekostnad af dess rytmiska välljud.

»En gammal historia» är både till ämnet och till behandlingen ett djupt egenartadt konstverk. Minst af allt gör den intryck af att dess författare med den velat söka sig vägen till den stora publiken. Som bekant har han det oaktadt funnit den, och den stora publiken har därmed hedrat sig — för en gångs skull.

Hjalmar Söderberg.

*