Ord och Bild: 1896

3 00

MATHILDA LÖNNBERG.

matsäck. Vid ankomsten till hufvudstaden blef han med välvilja mottagen af den tidens mest framstående konstnärer, såsom Sergel, Pilo, Tempelman m. fl. Han infördes på målareakademien, han fick fri middagsspisning och ett understöd af ioo plåtar, med hvilka han hushållade så noga, att han efter 8 veckors vistelse i hufvudstaden kunde återvända hem med återstående 30 plåtar på fickan.

Hörberg kände sig nu öfverlycklig. Beställningar började inflyta, mest på altartaflor, och efter några år kunde han köpa sig i!i mantal i Olstorp i Risinge. En del af köpeskillingen var han i stånd att betala själf, resten försköt den konst-älskande friherre Johan Jakob De Geer på Finspång, hvars bekantskap Hörberg gjort. Och till uppsättningen skänkte honom friherrinnan De Geer både pannor och grytor, kor och får. Mycket ofta var nu den enkle, anspråkslöse konstnären på Finspång för hvarjehanda beställningar, och här tillbragte han kanske de angenämaste stunderna i sitt lif. Men däremellan var han flitigt sysselsatt med att måla altartaflor, så att de flesta kyrkor i Linköpings stift äga sådana af hans hand, naturligtvis också Risinge för den nya kyrkan.

I afseende på priset var konstnären ytterligt blygsam. Han kunde nöja sig med 33 riksdaler 16 sk. banko för en större altartafla, oberäknadt mat och husrum under arbetstiden. Dessa förmåner in natura erhöll han väl oftast gratis i prästgården, men så kunde han också till gengäld måla både prostfars och prostmors porträtt. Som porträttmålare, hvad likheten angår, var Hörberg annars mindre lycklig, utom när det gällde honom själf. Hans själfpor-trätt finnes i många olika upplagor.och är mycket likt.

Det egna hemmet beredde konstnären ringa trefnad. Hans hustru var karg och

sträf, utom det att hon saknade all bildning. Han lefde i en idévärld, i hvilken hon aldrig blickat in. Hennes föraktfulla: »Huru vet far detr» plågade honom oupphörligt. Barnen tyckas äfven hafva liknat sin mor och endast förmätt uppskatta faderns konst såsom en källa till förvärf. På äldre dagar öfverlät han åt sönerna så väl sin gård i Olstorp som en annan inköpt hemmansdel Falla i grannsocknen Hellestad, hvarest han afled den 24 jan. 1819. Men vid Risinge var han fäst framför allt, och på Risinge kyrkogård ville han äfven blifva begrafven, som också skedde. Hans grafplats betecknades länge af en ekstolpe med de inbrända bokstäfverna P. IL, tills den nuvarande minnesvården restes på bekostnad af åtskilliga konstens vänner och utöfvare. Det hade varit hans älsklingstanke att i stället för den gamla, trånga och otillräckliga kyrkan få se här i Risinge en ny kyrka, hvartill han äfven förfärdigade en ännu befintlig modell. Till denna tänkta kyrka skänkte han också den altartafla, som nu pryder den nya, ehuru icke efter hans modell byggda kyrkan.

Hörberg var otroligt mångsidig som konstnär. Utom kända 87 altartaflor, vet man af mer än 600 andra målningar af hans hand, både i olja. kalk- och limfärg. Dessutom graverade han och etsade, gjorde träsnitt och tusentals handteckningar, mest i tuschlavyr. Han modellerade i lera och skar i trä, han tillverkade fioler och komponerade musik. Med ett ord, han var ett mångfrestande snille, för hvilket det knappast fanns något, vid hvilket han ej själf försökt att lägga hand.

Att tala om karakteren i hans konst är obehöfligt. En hvar känner hans rika komposition, hans om Rembrandt påminnande ljusdunkel och hans vackra gruppering. Men enhvar känner också