Ord och Bild: 1896

330

HELMER KEY.

konsekvenser drifven om också storslagen konservativ individualism, så misströstar icke Björnson därför om mänskligheten. Ty att vi icke ännu kunna tillfredsställande lösa våra stora sociala frågor, beror i främsta rummet på en felaktig uppfostran, på vår bristande praktiska förberedelse för ett sådant värf.

Vi hafva liksom Elias icke allt ifrån barndomen uppfödts med sunda tankar; vi ha icke lärt oss att se och förklara det verkliga lifvet. Därför är vår hjärna icke färdig till det. Vi bära på en öfverspänd fantasi och en öfverspänd vilja. Det är något utaf »Over Evne» i oss. Vi ha sett människor fara till himlen i gyllene vagnar; vi ha sett änglar i skyarna och djäflar i evig eld. Vi hungra efter underverk. Vi söka det gudomliga i en öfvernaturlig värld, dit vårt vetande icke tränger, i stället för att söka det inom oss, i det mänskliga lifvet själft. Det blir därför kommande släktens uppgift att finna det gudomliga här på jorden i en tid, då vi i vetenskapens skola uppfostrats till att se och fatta lifvet objektivt, sådant som det är, i stället för att såsom nu mer eller mindre och ofta mot vår egen vilja betrakta det genom de förutfattade meningarnas och de nedärfda traditionernas färgade glas. Björnson väntar frälsningen af religionen, afklädd hvarje mystiskt och fantastiskt element, hvad han anser såsom framtidens sannt sociala filosofi.

Såsom en förmedlande öfvergångslänk mellan äldre föreställningssätt och den nya tidens åskådningar står i dramat Elias' syster Rakel, som visserligen ännu i mycket hänger fast vid det gamla, men som likväl genom sin fina kvinnliga intuition på samma gång har en djup förståelse af det nya.

Framtidens vetenskap symboliserar författaren genom tvenne idealbarn, syskonen Spero och Credo, hvilka redan nu i barndomen göra ganska mirakulösa uppfinningar. Credo och Spero äro först och främst symboler för mänsklighetens städse förnyade tro på, att framtiden en gång skall försona, hvad det närvarande förbrutit. De äro barn, ty barnen äro mänsklighetens framtid. Det närvarande släktet måste alltid sträfva först och främst med tanken fäst på kommande tiders lycka. Ty om egna krafter svika i kampen för idealet, därför att vi icke fattat målet klart, så kunna vi ändå alltid ha verkat så mycket, att vi undanröjt hinder

för dem, som följa efter oss, att vi så att säga genom våra förarbeten låta dem lättare se, hvar det verkliga målet hägrar. Det är barnen som låta oss glömma motgången, det är hos dem vi söka försoningen, därför att vi hoppas på revanche för våra egna nederlag i de segrar, som de en gång skola vinna. Credo och Spero ha båda en obegränsad tro till sig själfva och på sin sak, ty de hafva blifvit uppfostrade såsom de, som kunna »göra det». Därför skola de också uträtta mera än vi, som lefvat i en brytningsperiod med stridiga ideal, som haft hufvudet virrigt af tvifvel och oro, hängande fast vid det gamla med våra känslor och gripande med våra tankar efter det nya, som ännu icke vuxit sig till klarhet i våra själar.

Om man alltså måste anse, att symbolen med barnen är lyckligt väld, så kan man däremot icke undgå att göra några invändningar mot det sätt, på hvilket skalden har utfört den, och hysa flera betänkligheter med hänsyn till de idéer, som han lagt i deras mun. Ty äfven om man antager, att den religiösa världsförklaringen skulle kunna helt och hållet ersättas af en vetenskaplig, får man därför icke tro, att denna vetenskap skall kunna skänka människan en fullständig timlig lycka, att den i bokstaflig mening mäktar flytta kristendomens himmelrike ner på jorden.

Barnens mål, säger skalden, är att göra människor friska och glada. Det finns ingen högre uppgift än att söka öfvervinna den så kallade folkförtviflan. De vilja, säger han, motarbeta den genom uppfinningar, ty uppfinningarna skola göra människan lyckligare och lifvet billigare (!?). Detta är att fatta frågan från en allt för krass synpunkt, att begå ett misstag, som också socialismen gör. Ty äfven socialisten tror sig kunna omskapa världen och göra människorna goda och lyckliga genom att tillförsäkra dem en tryggad existens, åtminstone med hänsyn till de viktigaste materiela krafven.

Man har med rätta anmärkt: äfven om man lyckas tillförsäkra hvarje samhällsmedlem icke blott ett existensminimum utan därtill också en viss lyx, skall han ändå aldrig såsom regel känna sig belåten med sin lott. Detta lilla pius af lyx skall nämligen alltid väcka lusten efter ännu något mera; man skall alltid finna samma be-