Ord och Bild: 1896

4 o6 GUSTAF AF GEIJERSTAM.

socknarna se en ung man komma dragande på en kälke i sällskap med en afskyvärd lappkäring. Han kallades för lapp-Svedberg. Det sades, att han var gift med henne, och som alla lappar utan renar lefde de af tiggeri. Det var käringen som tiggde. Mannen följde henne tyst, sluten och besynnerlig. Folket begrep snart, att icke allt var, som det skulle, och man antog därför, att han var en städd: d. v. s. en, som genom lapparnas hemliga konster blifvit bunden vid dem för hela sitt lif, utan hopp att undslippa, såvida ej kraftigare trolldom kom på tvären mot den förra.

Hvad han trodde själf därom, visste ingen. Fick han brännvin, söp han sig full och grät då ofta och jämrade sig. Han var en vilsen människa, det sågs.

Denne underlige man, som var bunden af fjällfolks trolldom, som tog en ny lappkvinna, när den gamla dog, som kände sig hemma hos lapparna — därför att dem hörde han till — som finner en afkrok af världen med lax i älfven och skytte i skogen, som därigenom kommer i konflikt med samhället, ser sig själf och sitt eget lif under bilden af en spån, hvilken snurrar rundt i älfvens sug-hvirfvel, och som slutligen springer som en rädd usling i skogen, då han velat taga en annans lif af hämd för sitt eget — denne man ville Molin skildra. Och han hade rätt att tycka, att hans uppslag var ypperligt.

Han tillägger en parentes i det bref till den omtalade vännen, däri han skildrar dessa öden, som han en gång ville forma till dikt. Brefvet är dateradt den 29 augusti 1895, och han säger i denna parentes:

»Då du i fjor räddade mig i Näsåker, hade jag gått där i förtviflan i 4 år. Icke så att jag jämrade mig, men så att jag fått pröfva fattigdom så ohygglig, att du icke kan det tro. Jag lärde

mig under dessa år att resignera, att fatta, att ungdomens och kraftens år gingo, och att jag aldrig skulle bli konstnär. Jag var ung, obunden, kunde ett och annat, och ändock satt jag där fast. Du minns, då vi gingo därifrån den 26 september i regnet, att jag åter och åter — i fattigmannens och den värnlöses ängslan för slantarna — talade om, att jag måste ha 50 kronor, då vi kommo till Trondhjem på återresan. Jag kunde icke tänka mig en omplantering. — Du minns mitt obehagliga sysslande med, att det gick mycket pengar för oss. Hade du icke varit så förståndig och så öfverseende och begripande, som du var, hade vi skilts i ovänskap, och jag hade genom nöd och elände åter kommit tillbaka till Näsåker för att fortsätta fångenskapen. Jag hade det bra med mat, da du fann mig; — men det var, som du vet, kreditmat.

»Under dessa år gingo mina tankar besynnerligt. Jag längtade men kände ingen kraft. Jag vet ju, att min bildning, jämförd med lapp-Svedbergs, är mycket fin och solid. Men då nu jag var sådan -—»

Och han tillägger: »nu skall du bättre förstå historien.» —

Hur djupt och bittert skall icke en människa hafva känt sig själf som en vingklippt fågel, för att de tankar, han vill forma till dikt, i den grad skola få ljudet af förtviflans kväfda ångestrop. Det är det förgångnas hela tyngd och elände, som ropar inom honom för att få luft, och han kläder icke sagan om sitt eget lifs störta smärta i praktfull kostym eller glansen från förgångna sagoperioder. Så osminkadt, hårdt och lefvande har han känt sitt eget öde hota ur djupet af sitt jag, att han ej finner någon bättre bild för detta öde än den fattige lapp-Svedberg, som föraktad och sjunken lefvat ett förverkligadt drömlif