Ord och Bild: 1896

36

E. G. FOLCKER.

land, där någon art af industriel verksamhet öfvas, lär man väl försumma att med all kraft och efter bästa förmåga bereda sig att vara med år 97.

Allt detta arbete, all denna verksamhet kan man se i en likasom koncentrerad form, en brännpunkt, på ett ställe i vår hufvudstad; och detta är i det gamla Paläet vid Gustaf Adolfs torg, där den stora kommitténs lokal befinner sig.

Här sammanlöpa alla trådar till det vidlyftiga maskineriet, här reglementeras och administreras, här planlägges i stort och bestämmes i minsta detalj allt, som står i sammanhang med det stora företaget; här genomtänkas och utarbetas också af arkitekter och ingeniörer alla de beräkningar, situationsplaner, byggnadsritningar och öfriga anordningar, som behöfvas för den yttre iscensättningen af den intressanta lefvande tafla, som skall kallas konst- och industriutställningen i Stockholm och öfver hvilken täckelset skall höja sig den 15 maj 1897.

Det är alltid en vansklig sak att vilja lyfta på framtidens förlåt, och i detta fall, då de förberedande arbetena äro i full gång, då knappast någon dag förgår utan att nya idéer födas, nya initiativ tagas och ändringar, tillägg och uteslutningar göras, är det ogörligt att lämna en i detaljer riktig bild af utställningen. Men med ledning af redan färdiga planer och ritningar, med hjälp af muntliga upplysningar, vågar jag dock inbjuda läsaren att i föreställningen förflytta sig något framåt i tiden och kasta en blick pä det Stockholm, som kommer år 1897.

Till utställningen, till utställningen! Man kan ej gärna förblifva okunnig om hvad det är, som så upptager »hela Stockholm». Den starka trafiken på alla gator under en säsong, som vanligen och med skäl kallas den döda, den stora

tillströmningen af främlingar och virrvarret af utländska tungomål, men ännu mer än detta massan af stockholmare, som för året synas hafva glömt »landställenas» behagligheter och tagit sitt sommarnöje inom stadens eget område, allt tyder på, att Sverige och dess hufvudstad vid denna tid har att bjuda på en »great attraction» af sällsynt art. Stockholm har ju rykte om sig att vara en glad stad, men en sådan feststämning har staden icke haft öfver sig på långliga tider. Skulle också en främling vara oviss om, hvad det är som så sysselsätter allas tankar och hvarthän alla dessa skaror ställa sina steg, så ser han snart af de väldiga affischerna med deras i ögonen fallande färger och konstnärliga teckning, hvilka öfver allt draga uppmärksamheten till sig, att den stora konst- och industriutställningen pågår, och att en national-högtid firas, som är af större betydelse än de flesta andra dylika.

Det är öfver trettio år sedan vi hade vår förra utställning, eller som det då kallades »exposition», i Stockholm. Vi minnas det lilla området i »torget» med dess anspråkslösa »palats», annexen och de små paviljongerna under de gamla alleernas kronor. Men — det är sannt, — en hel generation minnes icke alls detta, och om de äldre af oss med en viss häpnadsblandad förnöjelse blicka tillbaka på den utveckling alla våra »näringar» sedan dess genomgått, och som gör 97 års utställning till en för våra förhållanden så pass storartad och imponerande anordning, så skall denna nya generation med sina erfarenheter från Köpenhamn, Paris och kanske Chicagos öfverväldigande »världsmarknad», endast taga vår egen utställning såsom en helt naturlig sak och ett fullt exakt uttryck af status quo i vår konst och industri.

Jag tillåter mig föreslå, att vi tänka oss vårt besök något fram på sommaren.