Ord och Bild: 1896

18 EVA WI G STRÖM (A VE).

behåller den ena för sig, nämndemanskan får den andra. Mässingsknäppen flyga upp, famlande händer vända i böckernas gulnade blad och finna ändtligen den sökta psalmen under rubriken: När åskan går, och omedvetet intagande husmoders säte vid matbordet, börjar mor Nils Lars läsa högt: »Herre, dina allmaktsunder möta vår bestörta syn.» Mor Ling får också rätt på psalmen och faller in gällt och ifrigt, söm om hon läste upp någon besvärjelse, och båda höja de rösterna i samma mån som åskvädret aftager och drager bort.

Endast föga regn har fallit. Nämndemansmor är ifrig att få lämna huset och dess befästningar bakom sig. Himlen är åter vorden klarblå, och Skelderviken glittrar ånyo med små vågor med guldskimmer från den sena eftermiddagssolen, men mor Ling råder sina gäster att gå strandvägen, där tordönet antages ha sopat renast för allt ondt, som flugit i luften. Rådet följes utan gensägelse af dem båda.

Tysta gå de framåt i den djupa, stilla aftonstämning, som hvilar öfver landskapet; vägen för förbi ett par kojor, hvilka skuldra mot skuldra stödja hvarandras skröplighet. Frän den ena för-stugutrappan ljuder ett starkt sorl af röster, som i tonen påminner om mor Lings . sätt att besvärja tordönet. Det är en klunga barn, som ännu i vidöppna ögon och på solbrynta kinder bära spår efter den utståndna skräcken och gråten öfver ovädret. Från barnaläpparne strömma nu floder af ord, i hvilka Asiens berg, Rysslands floder, kaffebuskens frukter, tredje personen i gudomen och sverkerska ätten på ett sinnesförvirrande sätt hvirfla omkring i ljudvågor, som stundom stiga upp till små fall för att plötsligt stupa ned i de uppslagna böckerna. Föräldrarne komma ut ur kojorna för att hälsa och omtala, att det stått dem hårdt

att få de skräckslagna små till att upptaga den afbrutna läxläsning, som dock nu »gudilof går som ett rinnande vatten».

Vandringen fortsättes, den främmande grubblar tyst på de många skiftningarne i öfvertron på »läsningens» magiska kraft, skiftningar, som breda sig genom hela landet; mor Nils Lars grubblar öfver de skiftande scenerna i den lilla julkäringens mystiska fästning och röjer sina grubblerier genom att med tummen hastigt peka öfver sin skuldra i riktning mot denna fästning och halfhögt spörja: »Hvad skall en tro om henne r»

»Hon är, som de flesta andra kvinnor och män af hennes yrke, en sammansättning af hälften medvetet bedrägeri och hälften öfvertro på sin konst, men denna öfvertro är så stark, att den smittar från sig, biter sig in i själarna och förorsakar märkvärdiga ting.»

»Hm — ja — kanske det. Men jag tror ej att Lingskan står i värre förbund, än det är gagneligt för en människas själ, ty hon vågade ju läsa i den kristna psalmboken», grubblar nämndemansmor vidare och försjunker i tystnad.

Solskifvan sänker sig långsamt bakom Kullaberg, hvars tvärbranta stup kastar en djup slagskugga öfver hafvet nedanför, medan den andra delen af viken ännu ligger i ljus med spelande och skiftande färgtoner. Några fiskarbåtar synas med årtag sträfva att arbeta sig ut ur den mörka slagskuggan men tyckas ej kunna nå fram i det spelande ljuset förr än natten uppslukat dem. Kanske går där en underström, som för farkosterna längre in i skuggan, kanske äro roddarnes krafter nästan förbrukade nu, då det lider mot kväll?

»De hafva plockat stenar — slitna rullstenar vid stranden, en sådan last kan blifva för tung. Slitna rullstenar för nätens sänkning», upplyser nämndemansmor.