Ord och Bild: 1896

56O

B. R. A. NAVARRA.

skulle nu en yngre generation bestiga tronen. Valet af ny kejsare låg hufvudsakligen i händerna på de bägge kejsarinnorna — regentinnorna, som skött landets regering redan under Tung Chihs omyndighet, nämligen den aflidne kejsar HlEN Fungs († 1861) barnlösa »första gemål» (Tung- Tai-han, d. ä. det östra rummets kejsarinna) och hans i rang något underlägsna »andra gemål» (Si-Tai-han d. ä. det västra rummets kejsarinna), hvilken var moder till kejsar Tung Chih.

Valet föll på en kusin till den döde kejsaren, Tsai T'ien, son till den under namnet »den sjunde prinsen» bekante prins Chun († 1890). Detta val hälsades ej med tillfredsställelse af hofvet; det fanns andra prinsar, hvilka troddes äga mer berättigade anspråk på tronen, t. ex. barnen till den likaledes döde prinsen Tan, femte son till Ta w Kwang (1820—1850), som var bror till Hien Fung (1850—1861) och likaså afkomlingar af prins Kung (den s. k. sjette prinsen), som vid denna tid stod i spetsen för Tsung-li Yamën (utrikesdepartementet).

Det tycks emellertid, som om man snart nog vid hofvet lugnat sig öfver valet af prins Tsai T'ien, om det ock ej skett i full öfverensstämmelse med landets plägseder. De bägge kejsarinnorna, som redan under kejsar Tung Chihs minderårighet förestått riksförvaltningen, öfvertogo äfven nu regeringen för Tsai T'ien, som fick regentnamnet Kwang Sü (d. ä. fortsättning på glansen). Ankekejsarinnan dog år 1881, och från denna tidpunkt till mars 1889 lågo regerings-tömmarne helt och hållet i händerna på kejsarinnan, modern, som skildras som en ytterst viljestark och ärelysten person.

Om den unge kejsarens person vet man, som redan sagts, naturligen mycket litet, på grund af det kejserliga hofvets totala afsöndring, och detta .lilla är ej

alltid tillförlitligt. Efter hvad det säges skall kejsar Kwang Sü vara af medelstorlek och utmärka sig för ett ovanligt stort hufvud. Fast af ett lugnt temperament skildras han som mycket energisk, så snart han fattat en bestämd mening; man tror därför, att han ej blott till namnet utan ock i själfva verket är den som styr landet; Kinas allra senaste historia har i synnerhet företett många bevis härför.

Kinesen betraktar en så kallad klassisk uppfostran som jordelifvets quinta essentia, det är därför lätt begripligt, att den unge kejsaren fått en, från kinesisk synpunkt sedt, utmärkt och vidtfamnande uppfostran. Vid sin nominela tronbestigning 1875 var han jämt tre år gammal, och redan i januari följande år tillkännagaf ett edikt i Pekings officiela tidning, att den femårige (efter europeiskt räknesätt fyraårige) »sonen af himmelen» uppfostrades för sitt regentvärf och att innehafvare af höga statsämbeten blifvit utsedde till hans lärare. Astronomerna .betecknade en särskild dag i maj 1876 som gynnsam för den högtidliga och viktiga ceremoni, som borde föregå den första skolundervisningen, hvarefter hans blifvande lärare föreställdes för Kwang Sü. Dessa voro två för sin lärdom vida beryktade skrifställare, vid namn Wung-Tung-ho och Atsia-Tung-shan. Prins Chun, tronarfvingens far, åtog sig öfverinseendet öfver sonens undervisning.

De kinesiska kejsarnes uppfostran är från tidigaste ålder mycket sträng. De stiga dagligen upp klockan fyra på morgonen och få strax en lektion i kinesisk litteratur af öfverhofmästaren. Denna lektion tager två timmar, hvarefter följa mandschuiska och mongoliska uppsatsers författande. Efter denna lektion följer undervisning i mandschuiska, mongoliska och tangutiska språken, liksom i de olika kinesiska dialekterna. Sedan dessa