Ord och Bild: 1896

"Dagboken.

7

skrifvit, och Massenet saknar ju icke anseende som operakomponist. Han är emellertid en afgjord eklektiker och därtill, om någon, en halfmesyrernas, kompromissernas man. 1 Manon experimenterar han dels med ledmotiv, som dock icke användas enligt Wagners recept utan blott uppdyka som ett slags notæ characteristica för hufvudpersonerna, alltså ett nu för tiden mycket måttligt och föga riskabelt experiment, och dels med att låta orkestern helt melodramatiskt ledsaga äfven den talade dialogen, hvilket ju är en nyhet, som dock icke spelar någon roll, då de talade replikerna här äro helt få. Vidare har han sökt hålla en del af musiken i rococostil, och häri har han haft framgång. Där nämligen denna förhärskar, såsom i andra akten, där finner man också värdefull musik. Hela denna akt är nästan från början till slut en den mest förtjusande stilfulla franska rococo-idyll, ett litet konstverk för sig, men tyvärr äger operan hela 5 akter, och i de öfriga fyra finner man en den brokigaste blandning af olika stilar, af godt och dåligt. Af allt detta föredrar jag att nu endast redogöra för det, som äger verkligt värde, och börjar då med de förträffligt arbetade siratliga danserna, omnämner vidare den fina scenen mellan Manon och grefven, där den äkta franska, lätt antydande konversationstonen är utmärkt träffad, och där replikerna äro med elegans infattade inom ramen af en utifrån ljudande sordinerad menuett, påpekar ytterligare bönesystrarnas spiri-tuela kör i äldre comique-stil à la Auber, samt slutar med att framhålla tredje aktens tacksamma tenorsolo och duett, detta senare nummer operans dramatiska höjdpunkt. Texten är af firman Meilhac & Gille rutineradt, om också i sämre mening operamessigt fabricerad efter abbé Prévosts ryktbara roman "Manon Lescaut», berömd både som sedeskildring och som uttryck för den känslans frigörelsekamp, som först endast en fåfäng revolt dock slutligen skulle leda till seger öfver den förstånds-messiga tidens nyktra åskådning. I chevalier Des Grieux finns redan ett stycke Werther, och äfven Manon är trots kostymen ingen rococo-figur. Det är i den nyssnämnda stora duon i tredje akten, hvilken, i musikalisk mening visserligen tämligen ytligt effektfull, dock innehåller en tacksam dramatisk situation, som Manon skall visa, att det under allt sminket rinner passioneradt svallande blod i hennes ådror,- och det var också här, som fröken Petrini afgjordt kom till korta.

Så länge det blott gällde att vara naiv eller kokett, redde hon sig icke illa, och hon skulle i de bägge första akterna ha äfven dramatiskt varit ganska tillfredsställande, om icke den lilla romansen till bordet, där Manon tar afsked af sitt hem, hade så obarmhärtigt blottat hennes brist på sentiment och .poesi, på samma gång som hennes vokala svagheter här trädde ohöljdt i dagen. Men detta hade ändå gått an, om hon icke hade behöft ge uttryck för starka känslor. I och med detta föll emellertid hennes framställning fullständigt ihop, och det var slut med all illusion. Kanske gör man emellertid orätt i att på detta sätt söka analysera fröken Petrinis dramatiska prestation, kanske hade hon själf ingen annan tanke än att här, som öfverallt, få briljera med en och annan öfverraskande klar och klingande höjdton, en lång drill och dylikt? Hvad vet jag? I så fall har hon emellertid råkat gå vilse och kommit utom sin snäft begränsade sfer, ty Manon är liksom Mignon eller Carmen en verklig karaktersroll. Jag undrar om operadirektionen vet af, att i Stockholm f. n. finnes en sångerska, som bestämdt skulle ha blifvit en förträfflig Manon, intressant och liffull, kokett på samma gång som känslig, med »le diable au corps» och dock mäktig af kvinnlig vekhet. Kanske någon redan gissat, att jag menar Dagmar Sterky.

Herr Ödmann var däremot lyckad som chevaliern, sjöng vackert, spelade med värme och lif och var därtill ovanligt väl maskerad. Som helhet var denna prestation en af de bästa, han de senare åren åstadkommit. Herr C. Lejdström hade fått på sin lott att utföra den tredje hufvudrollen, parasiten-lycksökaren Lescaut, och lyckades därmed öfver förväntan. För att vara så ung på scenen redde han sig till och med utmärkt, det var lif och fart, ja, nästan karakter i hans framställning, och osäkert torde vara, om någon af hans äldre kamrater hade gjort denna svåra roll bättre. Härtill kom, att han nu tycks ha fått bättre bukt med sin röst, ehuru hans sång naturligen ännu någon gång kan förefalla en smula grofhyflad. Herr Sellergren var dekorativ som grefve Des Grieux och herr Grafström rätt lustig som den gamle narren Guillot. Herr Brag hade här liksom i Fryne fått till uppgift att vokalt föra den franska elegansens talan, något hvartill vederbörande alltså måtte anse honom särdeles lämplig, en åsikt, som emellertid nog inte många dela. Af de tre damerna kvittrade fröken Karlsohn flinkt som