Ord och Bild: 1896

2 6

DAGBOKEN.

bladet »Gud uppenbarar sig för Noach». Kompositionen finnes utförd i Stanza d Elio-doro i Vatikanen. Den franske målaren Bonnat lär äga en handteckning med samma ämne, och är vår Rafael troligen en kopia af Bon-nats — men möjligen är förhållandet omvändt. 1 alla händelser är mästarens genialiskt raska teckning mycket väl imiterad. Palma Vechios Studier för röfvaren på korset» (med påskriften: Rymodighs museum) äro synnerligen kraftigt gjorda figurer i tusch.

Talrikare, men framför allt pålitligare, är tiden efter de store italienarne företrädd. Vi se först efterklangskonstnärerna, bland hvilka märkas Michel Angelo-härmaren Volterra med en vacker karyatid, den af Correggio påverkade Parmegiano med en lavering i hvitt på grågrönt papper, en S:t Göran och draken, som hör till samlingens bästa blad. I en tät skog synes den ädle riddaren på sin väldiga häst storma emot odjuret med dess långa flaxande vingar. Stridsscenen är gifven med uttrycksfull kraft, men den i skogen bidande jungfrun är betydligt maniererad i sin onaturligt vridna hållning.

Men ej blott efterklang, också den nya tidens nya sträfvanden märka vi. Där är genuesaren Luca Cambiasos »Madonna med barnet och S. Anna», en helt och hållet genreartad seen i holländsk stil. Madonnan är så helt upptagen af att gifva sitt barn di, och den heliga Anna sitter så enkelt vid nystfoten och ser med äkta mormors-ömhet på gruppen, att, vore ej glorian öfver Marias hufvud, visste man ej, att det vore Kristus-modern. Där är Annibale Carraccis stora vackra landskap med solnedgång och höga träd, Guido Reni-lärjungen Cignani med sin tämligen sentimentala och slickade »Maria med barnen Jesus och Johannes», Guido Reni själf med en naken kvinnofigur, som med en fladdrande slöja i händerna och seende bakom sig vandrar med lätt fot i skyar (möjligen ett af utkasten till den främsta figuren i hans bekanta fresk »Aurora»). Vidare träffa vi Renis lärjunge och sedan hans ovän Simone Cantarini, hvilkens rödkritstecknin-»Diana och nymfer i badet» är en synnerligen läckert och elegant utkastad studie för en större komposition: Actæons förvandling. Slutligen bör särskildt nämnas det mångsidiga snillet Salvator Rosa, hvilkens sepialavering »Jason söfvande draken» är ett verk af en glödande och stark fantasi, fullt af ett stormande lif och en kraft, som är spänd till det yttersta, utan att bågen brister.

Expositionens franska afdelning börjar med Louis quatorze-stilen med dess pseudoklassiskt prunkande later à la Corn.eilles dramer. Några stora blad af Le Brun (Eko och Narcissus) och Coypel (Bachus och Ariadne) äro barn af denna till innehållet magra men i formen ofta ståtligt dekorativa konst, som i S. Bourdons »Moses funnen af Faraos dotter» med dess ytterligt långdragna och statuariska figurer visar sitt snabba öfverslående i en dödande tråkig manierism. Uppfriskande är det att därefter möta rococons midt upp i tidens onatur ofta starkt realistiska och alltid behagfulla konst. Bouchers kritteckning, en ung promenerande dam med ett näpet barnansikte, är en förtjusande graciös uppenbarelse i sin långa sidenklädning med de stora magnifikt och bredt behandlade vecken med de fint och lätt påsatta hvita dagrarne. Intressant är en kopia af Boucher efter Brouwer (en lada). Den visar nämligen på sätt och vis ett sammanträffande af rococons realism med i 6oo-talets nederländska — samma fenomen, som uppträder i Watteaus kopiering efter Rubens' Kermesse (bland W:s handteckningar i Louvren). Af Watteau själf presenteras några vackra contre-épreuves (aftryck af rödkritsteckningar) med eleganta damer och kavaljerer i växlande situationer. Borgerlighetens målare par préférence, Chardin, representeras af en utmärkt kritteckning, en i läsning fördjupad sittande kvinna, klädd i bahytt och förkläde, en figur med denna ton af stilla hemtrefnad och svala doft liksom af rent linne, hvilka äro så utmärkande för denne mästare. När man därefter i F. Sablets »Venus sörjande vid Adonis lik» får se en representant för nyantiken mot slutet af 1700-talet, verkar det som en kall dusch och som en gengångare. Det är ett dekorativt och präktigt stycke, men den inre tomheten i dessa uttryckslösa och skrytsamt skulpturala gestalter är ännu större än i Louis XIV-bladen.

Den nederländska afdelningen har att uppvisa ett märkligt blad af Lucas v■ Leyden, » Korsfästelsen,» stor sepiateckning till ett kopparstick af samme mästare, vidare ett par s. k. Rembrandt (den ena mycket osäker, den andra, ett landskap, utan någon större märklighet) ett par Rubens, hvaribland en vildsvinsjagt, af samma komposition som två taflor i Dresden. Romanisterna äro väl representerade, såsom Spranger och Bloemart med mytologiska figurer, Glauber (»Polidoro») med ett par klassiska landskap i bister och violett i Pous-sinernas stil, Strået (»Stradano») med två