Ord och Bild: 1896

DAGBOKEN.

7 i

beståndande samhället; han framlefde sitt lif i frivillig landsflykt och visade sig i sina skrifter som en sannskyldig radikal särskildt i etiken och äktenskapsfrågan. Efter hans död hafva många af de läror, för hvilka han »stred en hopplös strid för att namnlös dö» vunnit erkännande kanske i synnerhet i samhällets högre lager, han har kommit på modet, hans arbeten läsas, och han har vunnit erkännande och ett namn. Han har efterlämnat en rikt begåfvad ung dotter, uppfostrad i den frihet, som lifvet som främling i kontinentens stora städer beskär, hon har af böjelse ägnat sig åt artistbanan och redan tidigt ådragit sig uppmärksamhet som genialisk skulptris. Denna unga flicka, Saga Leire, »lejonets unge», har, när dramat börjar, en tid vistats i en af våra större småstäder för att modellera borgmästarens byst och därunder haft sin bostad och atelier i biskop Viks hus. En egendomlig biskopsfamilj 1 Bispen själf utmärker sig för en fördomsfrihet och en tolerans gent emot olika tänkande, som, i allmänhet synnerligen sällsynt, bland hans ämbetsbröder torde vara absolut enastående; hans hustru, Ödegård Vik, född Barfot, är en fullkomlig fritänkerska, modern och hänsynslöst konsekvent. Hos dem vistas en ung man, Adil Barfot, som säges vara biskopinnans brorson, men i själfva verket är hennes oäkta son, frukten af en ungdomsförvillelse utan kärlek. Denne unge man förälskar sig nu i Saga men vill, fattig som han är, ej binda sig och henne vid en lång förlofning, vill ej »stå som en stod och peka med förlofningsring på fingret mot medelålderns aflägsna lycka». Han skall nu resa till London för att utbildas i sitt yrke, »journalistens», Saga skall resa till Paris för att studera sin konst. Dessa afsked framkalla förstämning på alla håll, hos Adil den förtviflade stämningen af den första kärlekens skeppsbrott, hos Saga, som besvarar hans böjelse, en besviken väntan att han skall förklara sig, och hos biskop-innan, som hyser den djärfva tron att för mannen den rätta tiden att gifta sig är inne, när han för första gången tror sig älska, »bara med aning om fjun på läppen och aning om kvinnan i hjärtat», fruktar att hennes Adil där borta i den stora världsstaden skall söka sin tröst i förbindelser af lättare och orenare slag. Så företaga de unga tu en utfärd tillsamman och hafva ett långt nattligt samtal på tu man hand, de lära känna hvarandras hemlighet, och Saga får veta arten

af Adils betänkligheter, hon visar sig då som ett sannskyldigt ungt lejon, »tar ut språnget och slår med tassen omkull den bur», som samhällsskick, sedvänjor och kvinnlighet pläga bygga och säger i det hon går in i sitt rum: »Ingen morgondag? Ingen framtid? Hela mitt lif på några timmar! (I utbrott) Men de äro mina! Jag vill ha fullt ut hvad som är mitt! Kom!» — Adil reser med Saga till Paris, ty »lagen hindrar icke människor att älska, bara att gifta sig», och det tänka de icke göra. Biskopinnan är nöjd och lycklig åt hvad som skett och omtalar för Saga Adils mors historia, biskopen bryter som biskop med de unga men nekar dem ej sin personliga sympati och afslutar stycket med repliken: »De kära, älskade barnen. Dem lyckligom är allting rent.»

De anmärkningar, som kunna och böra göras mot innehållet i ett stycke som detta, göra sig själfva i ett referat, detta må vara aldrig så opartiskt hållet. »Den fria kärleken» är i sig själf intet oting; tvärt om, i en idealisk tidsålder, bland människor och förhållanden, som alla vore just som de böra vara, är den det enda riktiga och naturliga uttrycket för förhållandet mellan man och kvinna, och den abstrakta etiken syftar gärna mot detta mål, kanske utan att veta eller våga utsäga det. Men det är oändligt långt mellan vår tid och en dylik gyllene tidsålder, och lagarne för utvecklingen härutinnan skola ej de teoretiserande resonnemangen och de abstrakta hugskotten gifva, det förmår endast den nyktra, praktiska samhällsreformationen, som utgår från det faktiskt gifna. Men det gör detta läsdrama ej, dess personer äro konstruerade och overkliga, som de namn de bära, dess »sanningar» äro en blandning af truismer och smålögner, som för tanken på det man plägar kalla »fruntimmerslogik», en bland bägge könen grasserande åkomma. Formen förråder ofta nog bristande rutin och säkerhet, men somliga scener, som de mellan Adil och Saga i andra och tredje akten samt sista aktens scener mellan biskopinnan och Saga samt mellan biskopen och Adil, äro ej illa skrifna och rymma en på samma gång naturlig som kärnfull och god dialog. En tråkig bifigur, rektor Båt, är mer än de andra tagen ur verkligheten, om det ock är tydligt att detta skett helt och hållet via Rosmersholms rektor Kroll.

E. G.