Ord och Bild: 1896

6 4

DAGBOKEN.

ran, där beröra oss dessa löst skisserade nationela stämningsmålningar, såsom Grieg älskar att anbringa dem, icke väl. Grieg utvecklar icke sina motiv, hans satser äga därför oftast icke det rätta organiska sammanhanget, utan ett sådant är ett kammarmusikverk icke den lefvande organism, den bör vara, och trots alla sköna enskildheter är också Griegs kvartett ett i viss mån förfeladt verk, ett intressant experiment, men knappast mer.

I Griegs senare verk, särskildt i de sista pianostyckena, har han ytterligare tillspetsat sitt nationela manér och detta i en grad att han nästan lämnat skönhetsgränsens råmärken bakom sig. Här är blott bizarreri; ett liknande är förhållandet med en del af de sista sångerna, såsom den vid sista konserten sjungna »Ved Rondarne» visade. Bland de af Griegs kompositioner, som nu utfördes, äro den genialiska pianokonserten, den nobla och stilfulla Holberg-suiten, den så originela Peer-Gynt-suiten samt den friska ouvertyren »J höst», ursprungligen pianofantasi, att nämna bland hans förnämsta arbeten. Äfven den populära och glansfulla »Landkjending» är att framhålla. Af Griegs sånger, kanske den genre där han nått högst, utfördes ett urval, hvaribland kunna nämnas »Prinsessen», »Dagen er oppe», »Fra Monte Pincio», »Solvejgs Vuggesang» (begge dessa med orkester) bland de tidigare samt »Til Norge», »Ro, ro, brille», m. fl. bland de senare. Samtliga dessa sjöngos med känsla och behag af fru Möller, hvars röst kunde vara rikare, men hvars artistiska temperament och musikaliska begåfning jämte en aktningsvärd sångkonst sätta henne i stånd att triumfera öfver de svårigheter, som själfva röstorganets ringa bärkraft och bredd bereda henne. Anmärkningsvärd var för öfrigt den charme, hon här som oftast lyckades få öfver timbren i sin stämma. Grieg satt själf vid pianot och ackompagnerade som en mästare.

Äfven hans sätt att leda orkestern var högst intressant, särskildt lade man märke till hans klara och rytmiskt distinkta sätt att frasera. Här förekom ingen sentimental dragning på tempot, såsom man annars så ofta får höra, utan hvarje temponyans angafs med största bestämdhet. Äses död spelades med den finaste nyansering och med samma klara och mejslade föredrag som en klassisk can-tilena. Hofkapellet, som för tillfället var förstärkt, höljde sig vid dessa konserter med

ära och visade sig särskildt mäktigt af så fina dynamiska skiftningar, att man här knappast i mannaminne hört något i denna väg så utmèjs-ladt. Det visade sig alltså, att vårt hofkapell, när det vill, kan spela förträffligt. Man bör därför icke undra på, om man hädanefter skyller skulden för vår operaorkesters bristande precision och finess i spelsättet på kapellmästarne. Biträdande voro för öfrigt en norsk, i mitt tycke medelmåttig pianist, hr Knutsen, hrr Lundqvist och Forssell samt en manskör på 150 man, bestående af amatörer.

För öfrigt ha vi fått höra icke mindre än tre violinvirtuoser, af hvilka den unge fransmannen Marteau denna gång gjorde mindre lycka än vid sitt föregående besök, hvilket kanske låter förklara sig genom hans visserligen ofta ungdomligt tändande men icke tillräckligt konstnärligt mogna och stilfulla föredrag. Som bravurspelare var han däremot nu nästan ännu mer framstående än förr. Hr Viardot, som åtföljde honom, eger en solid talang, som särskildt gjorde sig gällande i kompositioner af Spohr, Wieniawskis legend m. m. Den kolossalt utpuffade unge ryssen Petschnikoff visade sig däremot icke fullt motsvara sitt stora rykte, särskildt ej i fråga om ton och teknik, ehuru han utan all fråga visade sig kunna spela kantabla saker på ett förträffligt sätt med lätt tongifning och buret föredrag. Hans spelsätt var dock icke fritt från sentimentalitet och koketta poser men visade sig i ryskt nationela stycken af Tschai-kowsky m. fl. kunna fjättra, hvaremot hans mycket »berömda» Bachspel åtminstone i mitt tycke saknade verklig klassisk stil. Det är ett misstag att tro, att ett solidt och strängt rytmiskt utförande af den gamle mästarens verk nödvändigt behöfver vara jämntjockt, nyansering kan mycket väl låta sig förenas med energisk rytm och precision. — Ä Aulinska kvartettens soaré utfördes en ny kvartett af Stenhammar, kanske mindre sprudlande än komponistens föregående arbete i denna genre, men mera formsäkert och därtill i finalen af individuel hållning och karakter.

Om Operans verksamhet och särskildt om den stora nyheten, Verdis »Falstaff», som, säga hvad man säga vill, är ett genialt verk af en mästare, som gjort en storartad insats i den lyrisk-dramatiska konstens utvecklingshistoria, får jag vttra mig nästa gång.

M. ./.

Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1896.