Ord och Bild: 1896

2 6

DAGBOKEN.

möjligheter framträda nu som många gånger förr, de nya segrar i tekniskt afseende, som en stor och tacksam roll alltid borde bereda henne, kunde jag ej i önskad grad spåra. Och så till sist en småaktig regissörsanmärkning! Det skulle helt säkert göra stor och god verkan, om hon ville afstå från den teatraliska effekten af en släpande svart sidenklädning i sista akten. Matilda kommer att hindra bröllopet på det sista ögonblickets impuls, som hon går och står, i promenaddräkt eller i hvardagsklädning. Men det vore kanske att bryta coutumen — den där svarta sidenklädningen den bärs ju af Odette, af Suzanne d'Ange, af Fernande, af Lady Tartuffe och af så många andra i sista akten! Herr Skånberg har som Fernando en afgjordt lycklig afton, det är fart och kläm i hans spel, han tyckes till och med spela sig varm, och i och med detsamma äro de fel, som man stundom kan förebrå honom — en viss honungsöt sliskighet, spel med publiken och ett meningslöst ögonrullande — liksom bortblåsta.

Herr Palme har en svår och otacksam seen, hvilkens repliker han säger skickligt. Det enformiga i hans placering, som naturligtvis måste tillskrifvas regissören, att han nämligen nästan hela tiden står lutad öfver ryggstödet bakom den soffa, där Enriqueta sitter, hade minskats, om ock ej försvunnit, ifall det funnits fyra eller sex soffor i stället för fattiga två! Herr Örtengren är mot slutet af stycket en präktig Don José, i början anstränger han sig för mycket att få en lätt och förbindlig salongston och talar under ett ideligt och tröttande småleende. I Don Lucas roll hade jag hellre sett herr Personne eller hr Hedlund än herr Bæckström — icke för att hvarenda spanjor behöfver vara så extra spansk, utan därför att herr Bæckström är så extra lokalt nordisk. Af liknande men ej alldeles samma grunder hade fru Fahlman eller fru Sternvall tilläfventyrs gifvit mera verklig salongston åt Donna Concha än jag nu förmådde spåra hos fröken Åhlander, som i stället för verklig nobless gärna får en ton af högdragen intrigante, som ingalunda passar Donna Concha, hvilken väl skall vara en hjärtegod men

inskränkt och kortsynt fostermoder, som gör Matilda den blodiga oförrätten fullkomligt »bona fide».

När jag lämnade Vasateatern efter pre-mièren af -Grefvinnan Fritzi», hörde jag en grånad och erfaren teatervän säga i korridoren: »Det är synd att den här teatern, som var på sä god väg med sin spellista, tagit upp ett så underhaltigt stycke; det kunde ju passa på dramatiska teatern!» Det var elakt sagdt, men där ligger nu som så ofta en viss om ock litet bitter sanning i elakheten.

Och hvarför skall Vasateatern spela det? Det är en offentlig hemlighet, att herr Ranft har lådorna fulla af en ny, god och litterärt värderik repertoar, och han har ju särskildt i höst visat sig kunna göra särdeles lyckliga grepp i fjärdingen. Ingen människa kan väl finna detta lustspel lustigt, rollerna erbjuda inga särskildt frestande uppgifter, och styckets s. k. tendens är en banal och falsk fras, till leda omtuggad på scenen i »Adrienne Le-couvreur», Edmond Kean», »Sullivan», »David Garrik» och i novellform i Bjørnsons »Fiskerjenten». Det spelas emellertid, och spelas å flere händer icke illa. I synnerhet äro uppsättningen och inöfningen samvetsgrannt gjorda. Fröken Lundeqvist gaf titelrollen med värme och öfvertygelse, och denna unga skådespelerska har en naturlig och frisk diktion, för hvilken det skall kräfvas herr Blumenthal deklamationer innan den låter krystad och onaturlig. Fröken Gottschalk var èn behaglig men kanske något för tam operettdiva, och herr Klintberg försökte sig icke utan framgång på den nyare tyska komediens patent-typ: den bornerade sports- och klubbmannen på 20 år och lika många tusen mark i räntor. Måhända hade stycket vunnit, om herrar Sternvall och Byström ej varit litet tråkiga i sina roller, de löste emellertid sina fullkomligt schematiska uppgifter på ett oklanderligt schematiskt sätt och spelade hvar och en på sitt manér, och sådant ha de bägge godt om. Herrar Hultman och Hagman gåfvo lyckadt ett par bifigurer. E. G.