Ord och Bild: 1896

96

üagboken.

ha hållit operadirektionen räkning för att den åtminstone i detta fall velat hålla publiken au courant med det mer betydande af samtidens operaproduktion. Men nej; i stället har man med förakt talat om denna musik såsom utgörande en exponent af »åttioåringarnas musikaliska stil» — i förbigående undrar jag just, hur många af våra komponerande trettioåringar, ingen nämnd och ingen glömd, skrifva något halfvägs så originelt och friskt — man har vidare jämfört : Falstaff med ' Mästersångarne» och funnit den väga för lätt. Enligt min åsikt äro dessa bagge verk inkommensurabla. Verdis musik är äfven i hans senare skede alltigenom italiensk så till stil och karakter som melodibildning, under det att »Mästersångarne», liksom nästan allt hvad Wagner skrifvit, om man bortser från hans ungdomssynder, är alltigenom tyskt. 1 »Mästersångarne» finns föga komik, men mycken humor, ja man skulle kunna säga, att en humoristisk grundton här genomgår det mesta; i »Falstaff» finner man däremot nästan oafbrutet en bred och saftig komik och mycken kvickhet — det är buffatonen som här förhärskar — men af humor i djupare mening intet. Detta är en hufvudskillnad. Nekas kan ej, att »Mästersångarne» rent musikaliskt är ett mer rikt och glänsande verk samt att handlingen äger en djupare innebörd, men så är i stället »Falstaff» så mycket mer komedi och saknar dessutom de longörer, som Mästersångarne > ovedersägligen besitter. Bägge styckena äga alltså sitt stora värde, ehuru de äro skrifna i olika stil, ty ingen stil utesluter de öfriga, det bör man komma ihåg.

Det har i dessa dagar talats mycket om det dilettantartade i att erkänna alla stilars berättigande. Tvärtom tyckes mig en exklusiv smak förr tyda på en dilettantmässig åskådning och en bornerad ståndpunkt. Den upplyste kännaren däremot senterar nog alla goda, verkligt konstnärliga verk, de må nu höra till hvilken stil som helst; förkastligt är blott det stillösa. En operascen skall ju vara liksom ett museum, där alla goda och representativa verk inom genren skola i sin mån hjälpa till att bilda massorna. Och på en ideal operascens spellista finnes plats såväl för »Falstaff» som för »Mästersångarne». — Utförandet på vår seen var som helhet mycket godt, alla fyllde väl sina platser, och ensemblerna gingo med lif och lust. Också voro flere af operans bästa krafter i elden. Hr Lundqvist utvecklade ett komiskt patos, en liflighet och en rörlighet, som man icke tilltrott honom,

och bevarade dessutom en nobless i framställningen, som hindrade den tjocke riddaren att nedsjunka till en karrikatyr. Rösten klingade glansfull och kom genom sitt välljud åhörarne att glömma, att ett annat sångsätt med distinktare artikulation, mer tillspetsad rytmik och bättre behärskning af respirationen nog hade kommit Verdis intentioner närmare. Intressant skulle vara att för jämförelsens skull i detta parti få höra d'Andrade. Fru ostberg var så till sång som spel briljant som fru Ford, och hon sekunderades väl af fröken Karlsohn; fröken Frödins sopran klingade vackert i Nanettas lyriska parti, fru Rundberg var rolig som Quickly, hr Söderman sjöng med brio, och hrr Lemon, Brat-bost, Brag och Henrikson, den sistnämnde särskildt karakteristisk, kompletterade på bästa vis den lyckade ensemblen, som dock rent musikaliskt på sina ställen kunde varit mer vårdad. Kanske bidrog härtill i någon mån hr Hennebergs väl hastiga tempon.

Efter detta verk af den gamle Verdi ha vi fått höra ett af den unge Gounod, nämligen »Philemon och Baucis», som emellertid, trots första aktens idylliska behag och stillfullhet, denna gång gjort lika liten lycka som på 70-talet, då den med Olefine Moe, alternerande med Grabow, Ödmann, Willman och Pelle Janzon upplefde endast 7 föreställningar. Felet med denna opera är, att den saknar enhet; sista akten mer än snuddar vid operett-tonen, och musiken innehåller bredvid, så utsökta läckerbitar som den retande backant-kören (bakom scenen i första akten) och den klassiskt måttfulla ovädersmålningen, en sådan banalitet som Baucis' koloratur-aria. Detta stycke räddades dock af fröken Petrinis virtuositet, men hela operan kunde hon, trots sina förtjänstfulla bemödanden, icke rädda, därtill saknar hennes säng i allt för hög grad sentiment. Af de öfriga, hrr Sellergren, Lemon och Bergström, var den sistnämnde, som i den halte guden Vul-cans parti gjorde sin andra debut, den bäste. Så i mask som uppträdande och sång var han så förträfflig, att han verkligen tycks vara en riktig akvisition för vår operascen, som icke på länge ägt en basbuffo med så mjuk stämma. Detta program utfylldes med Délibes' balett »Coppelia», hvars alltigenom förträffliga musik hördes med desto större nöje, som man hade den, en k. operascen ovärdiga, cirkusar-tade musiken till skuggbaletten i friskt minne.

Om konserterna får jag yttra mig nästa gång. ' M. J.

Stockholm , Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1896.