Ord och Bild: 1896

98

KARL WÅHLIN.

oscar törnå.

Hvarje följande årgång af »Ord och bild» har innehållit dikter af Thelander. I andra årgången inflöto »Oktobereftermiddag» och »Ämnesval», i tredje årgången »Blomdoft i februari» — en dikt som ingifvits af tanken på den nära förestående skilsmässan från lifvet och vid hvars offentliggörande den unge diktaren redan slutat sina dagar — och i fjärde årgången hyllningsdikten »Till Viktor Rydberg», af hvilkens författarskap han erhållit sina mest djupgående lifsintryck.

»Ronnebybilderna» voro författade under en konvalescens. Thelander.? med dem framträdande anlag voro en öfverraskning till och med för hans närmaste. Redan vid denna tid var hans hälsa under-gräfd, och det dröjde blott ett år, till dess den aftyning inträdde, som slutade med hans bortgång den 4 augusti 1894. Han hade på grund af knappa [-lefnadsvi]lkor-] {+lefnads- vi]lkor+} egnat sig åt bokbinderiyrket, och hans icke obetydliga kunskaper voro frukterna af uthålliga själfstudier på lediga stunder. Hans diktning hann blott att

gifva ett löfte, men ett vackert löfte. Viktor Rydberg skref i ett bref strax efter hans död: »Då den unge, älsklige skalden gick bort, kände jag det som om en af mina bästa förhoppningar svunnit.»

Ej på lång tid har den svenska konsten gjort sådana förluster som under år 1894. Då afledo kort efter hvarandra landskapsmålaren Oscar Törnå (den 3 juni), arkitekten Hugo Hörlin (den 12 juli), bildhuggaren Per Hasselberg (den 25 juli), genremålaren Hugo Salmson (den i augusti) och tecknaren och akvarellmålaren Carl Hedelin (i augusti).

Efter Wahlberg hade icke inom vår landskapskonst framträdt en mera begåfvad personlighet än Törnå, då denne efter sex års studier i utlandet återkom till Stockholm 1878 och utställde sina studier från Grez och Fontainebleau. Dessa gjorde ett lifligt intryck på den yngre konstnärsgenerationen, och genom sin lärareverksamhet blef Törnå af icke ringa betydelse för utvecklingen inom vår nyare landskapskonst, ehuru ingen af hans lärjungar nått hans betydelse och ehuru nya banor sedan dess brutits. Tyvärr lade en försvagad hälsa allt för snart hämmande band på konstnärens vidare utveckling, och fastän hvarken hans flit eller hans noggranna naturiakttagelse någonsin förnekade sig, nådde hans senare alstring dock icke så stor betydelse, som man trott sig kunna hoppas. Målningen »Gamla lindar», återgifven i tredje årgången, ger en föreställning om arten af Törnås konst.

Den sorgliga olyckshändelse, som ryckte Hugo Hörlin bort midt i hans kraft och verksamhetsifver, är ännu i friskt minne, liksom hans lifliga, mångsidigt utåtriktade, begåfvade personlighet bland alla dem som känt honom. Såsom afdelningsföreståndare vid Tekniska skolans konstindustriela skola och såsom utgifvare 1888—91 af den för-