Ord och Bild: 1892

— 21

till dess nutid, på några fattiga spalter.

Inbillningen tvingar oss till en början långt tillbaka, ända till den tid, då Rom ännu ej existerade, icke ens till namnet. Några få kilometer från hafvet höjer sig på ömse sidor om Tibern en grupp af små kullar, betäckta af lågvuxna buskar och en blek grönska, som vittnar om karg jordmån. Dalsänkorna mellan dessa kullar äro träskiga sumpmarker, som med hotelsen om dödliga febrar hålla fjärran de kringliggande bergstrakternas befolkning. Läget har emellertid sina fördelar. Hafvet är föga aflägset och Tiberfloden är ständigt farbar. Ungefär på denna plats sammanlöpa flera områden, bebodda af olika folkstammar: Latium, Sabinerlandet, Etrurien. Här kunna dessa stammar träffas för utbyte af sina produkter. Enligt Mommsen var också Rom ursprungligen en marknadsplats. Men det var också en asyl, dit allt utskum och alla samhällsfiender från de kringliggande länderna togo sin tillflykt. Det är knappast troligt, att man blott i handelsintresse lämnat de förtrollande stränderna vid Albanersjön eller sjön Nemi, höjderna vid Tibur, Tusculum eller Pre-neste — för att i stället slå sig ned här, i en osund och ödslig nejd, där man dessutom saknade dricksvatten. Roms äldsta minnesmärken vittna också om den dubbla kampen med en fientlig natur och med fientliga grannar. Cloaca maxima är en afloppskanal, genom hvilken stadens först bebyggda del frigöres från grundvattnet, och den s. k. Servii mur är tydligen ett försvarsverk, uppfördt till skydd mot mindre välvilliga grannar.

Vid bebyggandet hafva kullarna fått namn, hvilka bibehålla sig under Roms hela historia. Kullen helt nära vänstra Tiberstranden kallas Capitolinus, föga längre ned ligger Palatinus, nedanför denna Aventinus, plebejernas kulle. Betydligare än alla dessa är dock den bortom Capitolinus belägna Esquilinus, som utom sitt högsta krön formar tre be-

stämda kullar: på ena sidan Quirinalis och Viminalis, på den andra, åt hafvet till, Cælius. Efter dessa kullar har Rom blifvit kalladt »de sju kullarnas stad». Högra Tiberstranden bebygges först senare.

Minnesmärkena från Roms äldsta historia visa redan spår af en begynnande konstnärlighet. Hur ofullkomliga de än i detta hänseende förefalla i jämförelse med grekernas, yppa de likväl känsla för proportionerna, förkärlek för det kraftiga och det slags skönhet, som man kunde kalla styrkans. Det är dessa egenskaper, som i senare tider alltjämt gifvit den romerska konsten karakter.

Från republikens tid, Roms guldålder, finnas få minnesmärken i behåll. Kejsartiden, för hvilken minnena af ett oroande förflutet voro obekväma, har till större delen förstört dem och ersatt dem med andra. Går man en dag från Piazza Venezia till foro Trajano, så kan man vända af till höger och stiga uppför den branta gata, som heter Salita di Mar-forio. Gatan är värd ett besök; den tillhör de delar af Rom, som sedan sekler tillbaka minst ändrat utseende. Bland annat finner man där grafven efter en gammal folktribun, Publicius Bibulus.' Till det yttre är den föga märklig — ett stycke mur, infogadt i en husvägg, med en inskrift i stora bokstäfver. Inga prunkande fraser, det hela enkelt och värdigt, just så som man vill föreställa sig minnena från republikens tid.

Sitt stora minnesmärke har denna tid i Forum romamim. Väl har kejsartiden äfven där genom nybyggnader, genom kolonner och statyer sökt förvanska bilden af en tid, som den helst ville sänka i glömska, men framgången har varit medelmåttig. När man' ströfvar på denna aflångt fyrkantiga plats, är det alltjämt republikens forum man har i minnet. Talarnes tribun ligger numera icke alldeles på samma ställe som när Cato, Graccherna eller Cicero talade till folket; själfva tribunen, af hvilken delar