Ord och Bild: 1892

- 334 -

Dina Edling som Carmen.

sceniska studier. Hennes dramatiska begåfning, som under hennes teaterverksamhet understödt och förklarat hennes musikaliska uppfattning, har gjort henne till publikens alltid hyllade gunstling, men att den icke utgjort hufvudvillkoret för hennes framgång bevisas bäst af att hon äfven såsom konsertsångerska blifvit uppburen som få af våra egna artister. Hennes medverkanden i Händels oratorier, Verdis Requiem, Berlioz' Faust m. fl. större verk höra kanske till hennes största triumfer.

Hennes konstnärskap är dock icke inskränkt endast till oratoriets och operans fält, det har hon några få gånger bevisat genom sitt föredrag af romanser — denna den svåraste stötesten för operasångare —, hvaribland särskildt må nämnas likaväl som hågkommas Schumanns i>Frauenliebe und Lebem, som väl knappast i sitt hemland fått en känsligare tolkning, åtminstone ingen, där känslan varit förenad med en sådan skärhet och innerlighet.

Bland de partier, åt hvilka fru Edling förlänat en alldeles speciell karakteristik med fullt individuell uppfattning, minnas vi särskildt hennes Mignon, som väl uthärdat den jämförelse vi, genom gästspel af ett par at E'.uropas förnämsta sångerskor, haft tillfälle att göra, och hennes Carmen, hvilken operas två första akter af henne få en tolkning, låt vara mycket idealiserad, mycket förfinad, men icke mera så, än Bizets Carmen är det gentemot Prosper Mérimées. I de senare akterna torde en Luccas djärfvare framställning (och således äfven hennes eftergörares) vara mera på sin plats.

Och Susanna i Figaros bröllop måste också nämnas, oaktadt hon — lika litet som någon annan vid operans scen under senare år — är någon Mozart-sångerska efter gammal tradition. Men den lätthet, tillika med ömhet, hon inlägger i sitt föredrag, hjälper henne ett godt stycke på väg, och så som hon ger rollen gläder och fägnar den.

Må det tillåtas oss att till de lyckligaste partierna räkna ännu ett, så obetydligt att det nästan kan förundra, att fru Edling utför det, men som genom hennes återgifvande, blir till en riktig pärla — jag menar: Lola i »På Sicilien». Hennes utförande kommer oss att längta efter att de andra partierna återgåfves i lika sann anda, hvilket, med ett undantag, icke är händelsen.

Och eftersom vi började med att nämna hennes negativa förtjänster, må till dem räknas: hon har aldrig försökt sig som Margareta vare sig i Faust eller Mefistofeles!

God kamrat och samvetsgrann sujet, lämnar hon äfven inom teatern ett stort tomrum. För alla sina vänner — fiender har hon inga — har hon städse haft samma glada, vänliga nick, och har hon händelsevis haft karamellpåsen i fickan, har hon ej varit sen att få fram den. Goda önskningar följa henne säkert, när hon nu återgår till privatlifvet, där hon har dyrbara plikter att taga vara på, och helt visst blir det ej lätt för de efterföljande att i hennes förnämligare partier tillfredsställa en publik, som, så länge den är densamma, med tacksamhet kommer att minnas henne i dem.

Lay.