Sida 29
Advent. Af Oscar Levertin
som en bekant. Det kände honom nog. Det sett på bilderarken många gånger den milda munnen, som så sorgset log, och undrat, hvad den sagt för ord och sånger; det sett, hur djupt det svarta ögat brann på mörknad altarduk i socknens kyrka, och undrat, hvem han var, den barnens man, om hvilken orgeln sjöng med sällsam styrka. Och vandrarns hand det utan fruktan höll, fast bländadt halft af hvita månskensglansen, som från hans dräkt mot lappväfdt täcke föll och rummet lyste upp till spiselkransen. »Jag är din gudfar», sade vandrarn ömt, »och kommen att en stund dig sällskap göra. Snart juln, om hvilken du så mycket drömt, är här, och du dess klockors sång skall höra. Då skall du springa upp ur sängen sund och aldrig mera ligga sjuk och vaka. Var glad! Det är advent.»
Ill. A. Edelfelt
Kring vandrarns mun ett löje flög, och lätt han strök tillbaka sitt bruna hår, och med en djupstämd röst han blidt och lågmäldt talade om julen,
hur barnen gått och väntat allt sen höst den dag, då sparfvens kärfve sätts på skjulen. Han talade om korta, mörka dar med byk och bak och doft af mjöl i huset, då ugnens röda flamma lyser klar och drickat nybryggdt hälles ner på kruset, om slädfärd öfver is och snö till stad med klang och ljus och skinande butiker, och marknadsståndens rika leksaksrad med nya under, hvart sin väg man viker, om juln, som ändtligt kom till fejadt hem när blossen grant i gran och grenljus brände, och blå och klar, som uti Betlehem, sig helgens höga stjärnehimmel tände. Han talade tills barnet åter log och feber, värk och sorgsna minnen glömde. Mot vandrarns bröst det närmare sig drog och till hans ord med stora ögon drömde. Då löste han ur gossens handslag blidt sin tunna hand. Han lyssnarns panna
smekte,
och månens sken, som fingret följde hvitt, med isig strålglans barnets tinning blekte.
Källa: Project Runeberg ·
