Sida 81
Visor af Ellen Nyblom
Dagen somnar. Nu sjunker dagen tyst mot nattens hjärta och sluter trött sitt ljusa ögonpar. Den mycket lidit, länge kämpat har och suckar ännu sakta som i smärta.
Men natten smeker ömt med svala händer dess heta kind och drar den till sitt bröst, och vyssjar den till ro med dämpad röst. och mörkrets hvila till dess hjärta sänder. . .
Sof dig till kraft i nattens starka armar, ty hon är orotyngda själars vän l Dröm icke1. — Snart du stirra skall igen mot denna värld, där lifvet kämpar, larmar! ———— Färger. Det led emot solnedgången, och öfver solen en sky där stod. Den glödde som dunkelt purpur, den flammade som det röda blod.
Men långt ifrån fjärran vidder ett blekgult moln öfver himmeln sam. Som draget, — oemotståndligt, — det sväfvade tyst mot solen fram.
Det flög som ett vindfylldt segel, som innan natten längtar i hamn, och kastade sig med jubel in i det glödande molnets famn!
Då skälfde himmeln förklarad., då göt sig glansen bländande full . . Två färger funnit hva7-andra och smälte i solen till ädlaste gull! ————
Källa: Project Runeberg ·
