Sida 74
Venedig. Några intryck från lagunernas stad af Tor Hedberg. Med 5 illustrationer efter teckningar af E. Kirschner och G. Schönleber
ning, en sådan finhet i tonerna har jag ej funnit i någon annan af hans taflor. Utsikten öfver det hvita skummet, de glödande klipporna, som bada i de stickande solstrålarnas guld, gör en lika storartad som harmonisk verkan.
Nationalmuseums »brinnande ångbåt» — som förskrifver sig ifrån 1858 — utgör ett godt prof på Larsons bravur i förmågan att sätta naturkrafterna i rörelse.
Massor af svarta moln drifvas af stormen öfver himmeln — starkt månsken bakom molnen. Det brinnande skepps-skrofvet, omgifvet af kokande, eldfärgade vågor, böljorna för öfrigt silfverkantade af månen. Klipporna i brand af eldens återsken, fyrbåken lysande helt svagt och kraftlöst.
Det hela obändigt men liffullt, naturen i vildaste uppror, häftiga färger i skarpaste strid mot hvarandra, vilda ljuseffekter, våldsam rörelse och fart i penselföringen.
Men detta är effekter, som föra konstnären in på en farlig väg. Han upprepade ofta detta nattliga skräckmotiv i stort format och i smått, och han sökte ökade knalleffekter genom att som motsättning till branden och månljuset bestå blixtar i molnen och ibland till och med en komet i ett hörn.
Han kunde glömma hela världen, när han var inne i en dylik lek med färger. Ett glas vin då och då var den enda nä-
ring, hans kropp behöfde under arbetet. Då dagen var slut, åkte han en tur i vild fart för att lugna sina nerver, åt därpå en anspråkslös middag men kunde sedan söka sällskap och dröja i ett vildt lag till långt fram på morgonen.
Till en vän skall han en gång ha yttrat: »Det blir allt svårt att stå till svars för det sätt, hvarpå jag användt mina gåfvor. När jag en gång dör, skall man nog säga: Det var en stor kanalje, den där Larson.»
Som människa utvecklade han sina fel mer än sina goda egenskaper. Oberäknelig var han, ibland krypande ödmjuk, men oftare öfversittare, storordig intill det otroliga, spökrädd så att han ej vågade sofva ensam i ett rum. »Slösande när han ägde något, förtviflad i sin fattigdom. »
Scholander fäller om honom och en annan af de samtida målarne följande drastiska yttrande: »X. är gärna sedd bland människor och afhållen af svinen, då däremot Larson är afskydd af bättre folk och föraktad af svin, dem han dock göder på sin bekostnad.»
Det han saknade, det var själens bildning och adel. En rik talang, som ej förstod att taga vara på sig själf och på det han ägde. En meteor, som lyste, bländade och gick i kvaf.
***
Skizz af Marcus Larson.
Oljemålning på en dörr i Runebergs hem i Borgå.
Källa: Project Runeberg ·
