Ord och Bild: 1892

— 550 —

närligt anseende och genom sin mäktiga konst och genom de förmågor de fostrade skrifva de mest lysande bladen i dess historia. För ett års tid kom äfven P. E. Sevelin från kungl, teatern, han spelade, fastän nära sextio år gammal, sin Pfefferkorn i »N:o 777 eller Lotteri på fast egendom», sin Harpagon, sin Pylad i »Den andra Ifigenie» och, säges det om den sistnämnda rollen, »visade, att hans mimik i denna som 1 sa många andrapjeser ingenting förlorat utan snarare vunnit. Åtminstone kan man omöjligen föreställa sig, att herr Sevelin kunnat vara mera fjäderlätt och framför allt icke mera ledlös vid 30 år än nu vid sextiotalet.»

O. U. Torsslow.

Från k. teatern kommo äfven de unga männen Gustaf Kinmansson och Edvard Swartz. Detta var ju en kärntrupp af erkända och sant lofvande artister, som borde tillfredsställa publikens berättigade anspråk. De gjorde det ock. »Kabal och kärlek» med Torsslow som Miller (sedermera en af Stjernströms bästa roller), Stjernström som Ferdinand och GeorginaWiderberg som Louise; Lidners »Erik XIV» med Torslow i kungens, Stjernström i Nils Stures och fru Torsslow i Märta Lejonhufvuds roller, samt framför allt »Ringaren i Notre-Dame», där Stjernström spelade titelrollen, Torsslow Claude Frollo och fru Torsslow syster

Gudule, gjorde stor lycka och höjde småningom teaterns anseende i betydlig grad. En episod från spelåret 1843—44, som förtjänar att ej falla i glömska, är censur-förbudet mot Victor Hugos »Lucretia Borgia». Som ett prof på stilen och tonen i den tidens, i Hiertas, Crusenstolpes och Lindebergs »Aftonblad» meddelas här tidningens notis i ämnet den 9 maj 1844.

»Allmänheten lärer icke hafva glömt, att Victor Hugos berömda skådespel »Lucretia Borgia»- varit ämnadt till uppförande på herr kapten Lindebergs teater men blifvit improberadt af stadens censor, herr grefve Lewenhaupt, samt att herr kapten Lindeberg dragit detta grefve Lewenhaupts improbatur under regeringens skärskådande. Regeringen har, uppå ecklesiastikdepartementets föredragning, lämnat det svar, att besvär öfver herr öfverståthållarens och censorns beslut icke äro tillåtna och att förty bemälda beslut borde fast stånda. Allmänheten skulle alltså gått miste om att få se ifrågavarande ryktbara skådespel uppfördt på Nya teatern, om icke dess ägare låtit herr grefve Lewenhaupt få sin vilja fram och stryka ut hvad han ansåg allmänheten oskicklig att höra. Denna operation har nu gått för sig, och vi kunna således hafva det nöjet underrätta, att »Lucretia Borgia» ändtligen kommer att uppföras på Nya teatern.

Den korrigering, grefve Lewenhaupt gjort på Victor Hugos arbete, lärer icke vara betydlig, men det vore i alla fall önskligt, att herr kapten Lindeberg ville publicera de förändringar, herr grefven vidtagit, och sålunda sätta allmänheten i tillfälle att icke blott se frukterna af den så plötsligt tillkomna censurförfattningen utan ock, hvad man ej är mindre nyfiken på, skillnaden mellan Victor Hugos smak och herr grefve Lewenhaupts.»

Öfverståthållarens ändringar voro obetydliga och af en mycket naiv karakter, och den 15 maj uppfördes stycket. De, som sett det, säga sig alldrig kunna glömma Olof Ulrik och Sara Torsslow i Alfonsos af Este och Lucretia Borgias roller. En af dem skrifver härom: »Den, som sett sådana scener som den, dä Lucretia Borgia, i raseri öfver att han vill döda Gennaro, den unge ädling, som hon älskar utan att veta att han är hennes son, reser sig upp framför honom i hela majestätet af sitt gränslösa hat och hela vidden af sin glödande passion och utbrister nästan rytande som en