Ord och Bild: 1892

retad tigrinna: »Akta er, don Alfonso af Ferrara, min fjärde man/» huru han å sin sida med våldsamt tilltvingadt lugn, under hvilket likväl en hel vulkan af kufvadt raseri sjuder, ställer sig framför henne och uppräknar alla hennes brott, redogör för ali den makt och ali den strafflöshet, som hon tror tillkomma en päfves dotter, en värdig ättling af den fruktansvärda familjen Borgia, och slutar med dessa ord: »Men ni är hustru, undersåte och tjänarinna åt Alfonso af Este, hertig af Ferrara, och ni är i Ferrara!» — skall aldrig glömma, hur hans blick kastade flammor, hur hans gestalt växte, huru orden, ett efter ett, föllo som glödande stenar ned på den brottsliga kvinnans hufvud och tvang henne ned i stoftet för denna våldsamt utbrytande, länge kufvade vrede, medan han stod där som en straffande envåldshärskare, utan en åtbörd, kufvande henne endast med blicken, som man tämjer ett vilddjur. Det var stor, äkta, oförfalskad konst detta, just därför att det var en sä omutlig natursanning som gjorde sig gällande i allt.»1

Som sagdt, teatern vann under detta spelår mycket i konstnärligt afseende. Kritiken förutsade (i Nya dagligt allehanda, okt. 1843): »Skulle vi våga en spådom, så vore det den, att vi här om något år torde finna en dramatisk scen och repertoir, som vida öfverträffar den k. teatern.» Eftervärlden vet, att spådomen slog in; de närmast följande åren visade det. — Men den från början osäkra ekonomiska ställningen ville ej stadga sig, och innan årets utgång måste Lindeberg afträda fastigheten till sina borgenärer. Dessa uthyrde teatern till en kommitté, bestående af Lindeberg, Torsslow, Stjernström, orkesteranföraren Ahlström samt en utom teatern stående person. Skådespelartruppen, som betydligt reducerats, bildade ett bolag och spelade på lott. Snart öfvergafs äfven

1 Frans Hedberg: Svenska skådespelare, sid 37.

i —

denna organisation, och 1846 såldes teaterhuset på öppen auktion för 65,250 rdr rgs till ett bolag af nio personer, hvilka uthyrde teatern åt Torsslow, som vid sin sida hade Stjernström som styresman för scenen. Teatern kallades därefter »Mindre teatern».

Att i detalj skildra teaterns öden under den Torsslow-Stjernströmska perioden skulle vara att mycket tala om lysande konstnärliga segrar och om en allt bättre ekonomisk ställning. Men det skulle föra oss vida att följa repertoiren steg för steg; vi måste inskränka oss till att nämna några roller, i hvilka »Mindre teaterns» sujetter företrädesvis vunno samtidens beundran och ett rykte, som gått till eftervärlden. Olof Ulrik Torsslows snille gaf här gestalt åt många mäktiga figurer; i detta galleri intagas hedersplatserna af Kung Lear, Ludvig XI, Kardinal Montalto i »Klostret Castro», Michel Perrin och Grefve Strozzi i»Strozzi och Martino», jämte hans förut nämnda skapelser. Ett yngre släkte, som ej sett dem, har ej mycket att säga om dessa skapelser; vi böra med aktning och förtroende lyssna till hvad de äldre därom förtälja. Må det därför tillåtas mig att än en gång citera den författare, hvars skildring af en scen i »Lucretia Borgia» jag nyss återgaf. Han säger om Torsslow i hans kanske allra största roll, Delavignes Ludvig XI: »Det var ett mästerstycke i återgifvandet af en säregen karakter, en skapelse, som hos oss söker sin like. Denna blandning af statsklokhet, dödsfruktan, grymhet, list, en sorts knarrig godlynthet, hätskhet och fromleri framställdes af Torsslow under den mest originella skepnad man gärna kan få se vandra öfver en scen. Dödsscenen var i synnerhet beundransvärd genom det psykologiska skarpsinne, hvarmed konstnären just i den lät alla de ofvannämnda skiftningarna hos en världshistorisk gestall framträda, och endast det sätt, hvarpå han tummade sin amulett, medan den halfslocknade blicken ännu liksom