Ord och Bild: 1892

skelade efter makten och lifsnjutningen, var nog att stämpla honom till en stor skådespelare.» Om samma roll säger en samtida recensent: »Vi skulle här vilja påstå, att man efter Keans, Kembles, Devrients och Esslers död skulle förgäfves på någon europeisk teater söka att få se något jämförligt med herr Torsslows Ludvig XI.» — Sara Torsslow, med sitt uttrycksfulla ansikte, sina stora, talande ögon och den kraftfulla, djupliggande, i vissa ögonblick nästan manligt klingande stämman, spelade här, utom de förut nämnda Syster Gudule och Lucretia Borgia, äfven Lady Macbeth och den komiska hufvudrollen i »Tant Bazu eller Den högförnäma fiskköperskan».

Vi, som ej sett dessa stora döda i utöfningen af deras konst, hafva svårt att förstå, hvarutinnan de skilde sig från hvad senare tider hos oss kunnat gifva. Det torde hafva varit väl lika mycket skillnad till arten som till graden; de spelade i en större ton, med mera färg, större bredd i patos och gester, än hvad vi nu få se. Men omkring dem, under deras ledning, uppväxte ett yngre släkte, som ända till våra dagar varit denna scens prydnader. Edvard Swartz' namn är för eftervärlden företrädesvis förknippadt med den svårmodige danaprinsens roll, men innan han vid sin debut å k. teatern den 7 november 1853 på ett så lysande sätt vann detta stora slag, hade han under åtta år tillhört Torsslows scen och spelat ett stort antal roller under en samvetsgrannhet i studium och själfkritik, som ej kan nog berömmas. Bland hans roller på denna scen kunna nämnas: Anton i »Rosen på Tistelön», Edgar i »Kung Lear», och Dauphin i »Ludvig XI». — Den Torsslowska scenen var rik på förmågor, den var så rik, att den till och med hade, hvad vi under decennier saknat: en första rangens ung, eldig älskare. Äldre personer, som beklaga denna brist hos samtiden, föras vanligen under sin lilla jeremiad in på

52 —

det där gyllene »förr i världen», och då dröjer det ej länge, förrän de nämna Gustaf Kinmanssons namn. Hvad Carl Gustaf Sundberg varit och var för den kungliga scenen mot Emilie Högqvist, Aurore Strandberg och Elise Jacobson, det blef Gustaf Kinmansson för Mindre teatern med Helfrid Torsslow-Kinmansson som motspelerska. De gåfvo kärleksscenerna ur »Romeo och Julia», »Axel och Valborg» och »Kung Renés dotter», han med en lyrisk glöd i den härliga stämman, hon med ett inåtvändt, jungfruligt behag, som bäggedera gått ur tiden — på scenen. Hans bana stäcktes, hans område begränsades af egen sjuklighet och tidens utveckling från romantikens älskogsdramer till de moderna salongskomedierna, men hon, hans hustru, stod länge kvar vid denna scen, lämnade de unga flickornas fack för att öfvertaga fruarnas och gick därifrån till de komiska gummornas. Den, som endast sett hennes madam Röntved och madam Rundholmen, hennes »moster Lisen», fru Barck och Malla, kan ej föreställa sig, hur hon varit som Jolanta, Julia, Cecilia Vasa, Laura (i »De nygifta») och Antoinette (i »Klädeshandlaren och hans måg»), men äldre teatervänner veta att förtälja därom, och när de det göra, börjar stämman gärna att skälfva.

Om de nu nämnda företrädesvis uppträdde i tragedien och det romantiska skådespelet, så saknade teatern dock icke sin komiska repertoir. Här är Stjernströms namn icke blott det oftast förekommande utan äfven detpopuläraste, det som skall lefva längst. Bland hans hart när otaliga roller blir valet svårt, om blott några skola nämnas. Till de märkligaste höra: Don Cesar de Bazano, Farinelli, Fiolin i »Perukmakaren och hårfrisören», Poirier, Sjöwall och Dar-danell samt bland större saker Don Carlos, Figaro och Natan den vise. Under ett gästspel ä Kungl, dramatiska teatern 1864—65 väckte han mycken beundran som härtig Gaëtan dAleria i.