Ord och Bild: 1892

framdrifvande molnens. Han sökte ej mera det majestätiska i naturen utan dess blida leende, men då han en tid bortåt solat sig i dalens vindstilla, väckes hos honom begäret efter annan luft, efter stora linier, vida utsikter. Minnet vaknade på nytt af Calames alpstormar, där snön stod som moln kring fjälltopparna och tallarna vekos dubbla af blåsten, och likaså minnena af Achenbachs kustbilder från Nordsjön med dess prakthimlar af stormskyar i sol och stormskyar i svart öfver ett kokande upprördt haf. Då reste han upp till Norge eller till Bohusläns eller Skånes kust och målade fjällmotiv med hvita forsar, grå klipphällar och en marig tall, som hakat sig fast bland stenarna, eller ännu hellre fisklägen och stormtaflor, som erbjödo storartade och invecklade belysningsproblem,hvilka sporrade hans kraft och hindrade honom från att bli ensidig.

Hans målningssätt var nytt och för den tidens ögon djärft men likväl ej i så hög grad revolutionärt, att det stötte allmänheten ifrån sig.

Skånskt fiskläge.
Oljemålning af Edv. Bergh.

Tvärt om var publiken förtjust i hans taflors friska hållning. De konstförståndiga beundrade målarens förmåga att hålla trädens konturer mjuka mot luften, hans sätt att låta en luftigt ljus undermålning skimra fram genom löfverket och framför allt hans dristighet i att i breda drag angifva löfverkets virrvarr, att gifva, det samlade intrycket af löfmassan.

Kritiken kunde då — så egendomligt det än förefaller i våra ögon — i Edvard Berghs målningssätt påpeka samma karaktersdrag, som senare tider funnit i nyare riktningar — hos Wahlberg och Törnå och hos impressionisterna. Man framhöll som hufvuddraget i hans konst en sträfvan att fasthålla och framhålla det flyktiga, ögonblickliga i landskapet, i stämningen, »det första, rent omedelbara och fenomenala naturintrycket».

Sistnämnda ord fälldes af en ansedd dansk kritiker. Särskildt hos den danska allmänheten, van vid kärleksfullt studerade och omsorgsfullt tecknade men hårdt målade landskap med hvarje löf utprickadt för