Sida 75
Venedig. Några intryck från lagunernas stad af Tor Hedberg. Med 5 illustrationer efter teckningar af E. Kirschner och G. Schönleber
Gamla hus i Rhentrakten.
Blyertsteckning af Edv. Bergh. Ur en skissbok.
Edvard Bergh blef liksom Marcus Larson den svenske representanten för den romantiska riktning inom landskapsmåleriet, som växte upp i Dusseldorf under Lessings och Achenbachs ledning. Äfven Bergh började med trampa i andras fotspår, hans kustlandskap äro starkt påverkade af Achenbach och hans höglandsbilder äro hållna i en annan på denna tid ryktbar mästares stil. Men Bergh förmådde arbeta sig ur det maner, han under läroåren arbetat sig in uti. Han blef sig själf först då han ej längre hade Achenbachs och Ca-lames natur för sina ögon.
Bergh var en ung man i verken, som hade universitetsstudierna och hofrättsexamen bakom sig, då han blef elev vid konstakademien. Längtan efter att få måla hade länge grott hos honom. Allt ifrån hans tidiga ungdom var det hans bästa nöje att flacka omkring på landsbygden om sommaren, och hans högsta önskan var redan på den tiden att kunna dela med sig åt andra af sin känsla för naturen. Hans lynne hänvisade honom till att bli antingen naturforskare eller landskapsmålare.
Begäret att bli målare blef allt lifligare, sedan han kommit något i beröring med konstnärerna, och den blef omotstånd-lig, då han på 1850 års utställning i Stockholm fick se de norska düsseldor-farnes arbeten, som öppnade en ny rymd för våra målare. Han begaf sig till Dusseldorf och gjorde därefter ett kort besök i Schweiz och norra Italien.
Då han efter denna resa blef elev vid akademien 1852, hade han redan fått sin första större tafla — »utsikt af Frökensjön i Dalarne» — inköpt af konstföreningen. Han är redan då ansedd som en ny stjärna på konstvärldens himmel.
»En ung notarie Bergh», rapporterar Scholander i ett bref af 1851, »har bytt ut pennan mot penseln och lofvar blifva en duktig landskapsmålare, om han blott kan akta sig för den stygga klippan egenkärleken.»
»Bland gryende talanger förtjänar landskapsmålaren Edvard Bergh att särskildt omförmälas», heter det i akademiens årsberättelse 1853. Detta år vinner han kungliga medaljen för ett landskap med själfvaldt ämne — motiv från Göta älf —, och 1854 på hösten träffas han, efter att definitivt ha gifvit Svea hofrätt på båten, åter i Dusseldorf, denna gång med ett treårigt stipendium på fickan.
Öfver vintern stannar han i Dusseldorf, där han fortfarande kallas »notarie» och anses som en begåfvad dilettant med goda anlag för komposition och teckning men utan rätt allvar i studiet.
På världsutställningen 1855 var han representerad genom ett vinterlandskap, »färden till julottan» — ett liknande motiv hade Larson utfört under sin düssel-dorfstid. Under utställningen gjordes ett tre veckors besök i Paris, hvarefter kosan styrdes söder ut, till Vierwaldstättersjön, där han under två månaders tid samlade en god skörd af studier, och sedan till Genève, där han uppsökte Calame. Om honom skref Bergh detsamma
Källa: Project Runeberg ·
