Ord och Bild: 1892

549

mål, och inaugurationens feststämning samverkade härtill. Men omedelbart efter den första föreställningen såg man saken med nyktrare ögon, och då begynte vedervärdigheter af många slag. Personalen var sammanrafsad från olika håll, bestod till stor del af folk, som aldrig förut uppträdt på scenen, och den talang att leda nybörjare, som på kort tid af dem gör verkliga artister, åtminstone för en och annan roll, besatt ej teaterns styresman. I hofsamma och vänliga men icke desto mindre klandrande ordalag framkommo snart anmärkningar, både mot repertoiren och mot det spel, som truppen kunde prestera. Det första programmet följdes närmast af Scribes »Giftermål för pengar» och »En husar-öfverstes memoirer» samt af »Brudgummen», en treaktsdram af Overnay och Nézel. Om det sistnämnda stycket säger Aftonbladets dåtida recensent: »Kritiken bör visserligen ej gå för strängt till väga med den nya teaterns val af pjeser i början; likväl skulle vi på grund af de yttranden, som öfverallt hördes från publikens sida, och den totala frånvaron af applådissemanger, som tillkännagaf dess omdöme, tro, att dess styresman gjorde väl att aldrig mera låta detta stycke synas därstädes.» Ett intresse hade uppförandet af »Brudgummen» alltid: det var första gången man fick se Henriette Widerberg i en verklig talroll, och »publiken kunde», säger Aftonbladet, »skänka sitt bifall åt det lif, sanning och behag i gester och uttryck, hvilka man förut så många gånger beundrat å den lyriska scenen.» Men för öfrigt var man som sagdt ej riktigt belåten, hvilket äfven kan märkas af en lång insändare från kapten Lindeberg i Aftonbladet för den 29 november, där han bittert beklagar sig öfver »stormen» och »skriket» mot teatern. Häri ligger något af en alltför känslig ömtålighets öfverdrift, och därigenom bidrog äfven detta att i sin mån rubba de förhoppningar man ställt på det nya företaget.

Den första december uppträder Edvard Stjernström för första gången å den nya teatern i en treaktsdram, »Den unge kassören», och från den dagen utvecklade han på dessa tiljor under tjugu års tid (med undantag af åren 1850—54) en konstnärlig verksamhet, som, hvad rollernas antal och mångsidighet beträffar, förgäfves söker sitt motstycke i våra teaterhäfder. På honom ensam byggdes nu »Nya teaterns» repertoir under hela det första spelåret: »Rochus Pumper-nickel», »Handtverkaren» (af Soulié, förf. till Eulalie Pontois), »En otrogen man» (af Scribe), »Bonden rik, och åter fattig», »Inspektören» (af Amalia af Sachsen), »Positivhataren» och »Grosshandlaren och klädmäklaren, eller en trappa upp och på nedra botten» (bägge af Blanche, den senare en bearbetning af Méles-villes och Carmouches franska imitation af Nestroys tyska original) — i alla dessa stycken hade han en maktpåliggande hufvudroll, och de representera flertalet af de upptagna pjeserna.

Vid teaterns öppnande hade kapten Lindeberg föreslagit O. U. Torsslow, hvilken som ofvan berättats då börjat att med eget sällskap gifva teaterföreställningar i Kirsteinska huset, att han med hela sitt sällskap skulle taga anställning vid »Nya teatern». O. U. Torsslow och hans maka Sara Strömstedt-Torsslow hade under flera sommarsejourer på Djurgårdsteatern i spetsen för ett sällskap, till hvilket äfven räknades Fredrik Deland, Broman, Lager-qvist, Zetterholm och Malmström, vunnit alla teatervänners i Stockholm oförställda beundran, så att planen var nog ej illa uttänkt af Lindeberg. Torsslow afböjde emellertid då förslaget, men i början af »Nya teaterns» andra spelår gjorde paret Torsslow sitt inträde på dess scen, han redan vid säsongens första föreställ-den 4 sept. 1843 som Sir Oliver i »Skandalskolan». De kommo nu för att stanna där, för att under en följd af år höja denna teater till höjdpunkten af konst-