Sida 338
Moltkes lefnadssaga. Af A. Hammarskiöld. Med 10 bilder
— 3:
sig för stor åskådlighet, på samma gång de vittna om författarens stora och fina observationsförmåga.
V.
Under sin vistelse i Turkiet var Moltke för första gången i elden; han var nämligen 1839 rådgifvare åt Hafiz pascha, som kommenderade den mot egypterna opererande turkiska hären. Det var mot Moltkes råd, som Hafiz levererade slaget vid Nisib. Detta hindrade dock icke Moltke att göra sitt bästa för att förskaffa turkarne segern, men hans ansträngningar voro som bekant fåfänga. För hans framtida ställning hade vistelsen i Turkiet varit i hög grad betydelsefull; den hade nämligen riktat hans kunskapsförråd, vidgat hans erfarenhet, skärpt hans intelligens och militära blick. Men framför allt hade den gagnat honom genom att utveckla hans af naturen stora takt att umgås med och behandla människor.
Den 27 december 1839 återkom han efter ungefär fyra års frånvaro till Berlin och emottog genast såsom ett bevis af konungens tillfredsställelse orden »Pour le mérite», hvilken dekoration hvarje preussisk officer anser för en af de ärofullaste bland de belöningar, som kunna gifvas en krigare, emedan den aldrig ges ät andra än åt män af verklig förtjänst. 1841 förlofvade han sig med sin systers styfdotter Marie Burt. På sin bröllopsdag den 20 april 1842 mottog han underrättelse om att konungen utnämnt honom till major vid generalstaben. Ären 1845—46 vistades han i Rom såsom adjutant åt den sjuke prins Henrik af Preussen. Det var under denna vistelse, som han utarbetade sin berömda karta öfver Roms omnejd, hvilken af italienarne själfva erkännes såsom den officiella kartan öfver denna trakt. Efter prins Henriks död fick Moltke anställning vid 8:e armékårens stab, som låg i Koblenz. 1848 vardt han chef för 4:e armékårens
generalstab, och såsom sådan kom han att stanna sju år i Magdeburg. 1848 års oroligheter ingåfvo honom så stor misströstan om Preussens och Tysklands politiska framtid, att han allvarsamt tänkte på att lämna krigstjänsten och draga sig undan till privatlifvet. Han avancerade emellertid efter hand vidare. Vid 56 års ålder blef han generalmajor. På. kronprins Fredrik Vilhelms resa till Ryssland 1856 beledsagade Moltke honom i egenskap af förste adjutant. I ett af sina bref om denna resa säger han om Ryssland följande märkliga ord: »Man har sagt, att det omätliga riket vid tilltagande befolkning måste sönderfalla. Men af detsamma kan ingen del bestå utan de andra, det skogrika norden icke utan det sädesrika södern, den industriella midten icke utan dessa bägge, det inre landet icke utan kustlandet eller utan Wolgas 400 mil långa vattenväg.» På kronprinsens friarefärd till England var Moltke honom äfven följaktig. Under hemvägen besökte de Paris och voro Napoleon III:s gäster. Äfven öfver denna vistelse har Moltke lämnat utmärkta skildringar. Kejsarinnan Eugenie lade märke till hans tystlåtenhet men också till att han var en stor observatör, och detta ehuru hon ej kände till, hvilka utmärkta beskrifningar han gaf öfver hennes och hofdamernas toiletter. Det ser ut, som otn Moltke redan nu fått syn på det andra kejsardömets svaghet. Han har också genomskådat Napoleon III, om hvilken han fäller det berömda yttrandet: rJian är kejsare, men icke konung.%
VI.
Den 23 oktober 1857 öfvertog prins Vilhelm af Preussen pä grund af sin kunglige broders sjukdom regeringen, och egendomligt nog vardt Moltke sex dagar därefter tillförordnad chef för den stora generalstaben. Den furste, som Moltke några år senare genom sitt fältherresnille skulle göra till den mäktigaste af Europas
Källa: Project Runeberg ·
