Ord och Bild: 1892

sågverksbolagen, af hvilka nu ett, det engelska Gellivarebolaget, hade mycket dåliga affärer, hvadan inga kontanter för vinterns timmerkörslor utbetalades till folket, då däremot 30 à 40,000 kronor eljest brukade lämnas ut vid denna marknad. Lyckades någon nu få ut litet mjöl eller kaffe af inspektoren, fick han vara beläten. Vinterns virkesafverkningar hade också på grund af de tryckta konjunkturerna varit skäligen obetydliga, hvarför litet hvar befarade nöd och elände under årets lopp, synnerligast som bolaget på ett eller annat sätt kommit i besittning af och nu innehade en mängd hemman nedåt älfdalen. Då skogsbruket här uppe måste föda alla dem, hvilka ej kunna bedrifva större husdjursskötsel eller ett lönande fiske, blef revirets jägmästare, hvar han än visade sig, öfverhopad med trängande böner att lämna utstämpling af skadade timmer å kronoskogen för att härigenom bereda arbetsförtjänst. Så långt hans order medgåfvo, gjorde han också det.

Egendomligt nog hade ett par italienare med menageri begifvit sig ända hit upp i vildmarken. Utefter landsvägen hade de kommit från kusttrakterna och orsakat villervalla, hvarhelst de uppträdt med sina kameler och sin björn. Man må ju ej heller förtänka en stackars norrbottnisk landsvägshäst, om han blef skrämd och skenade, när han på sin vanliga stråt genom skogen mötte ett sådant där följe. Björnen hade åkt i ett slags kur, medan kamelerna i strängaste vinterköld måst trampa i snödrifvorna. En krokodil hade frusit ihjäl på vägen upp till kyrkobyn, men några markattor och en babian hade redt sig bra i sina burar. Det är ej att förvåna sig öfver, att lapparne ju skulle känna sig hjälplöst förundrade inför kamelerna, dessa väldiga djur från varmare öknar än de, där renhjordarna pläga beta under midnattssolens eller norrskenets ljus. Liksom barn, naturbarn åtminstone, sökte de få tillfälle att fingra pä kamelens luddiga hud och skrattade hejdlöst åt apornas grimaser — det var ett ursprungligt, äkta skratt, lika himmelsvidt skildt från rusets fånskratt och det kultiverade kallgrinet som från det myckna allvaret ute i ödemarkens ensamhet. Om lapparne förvånade sig öfver italienarnes djur, tror jag att italienarne lika mycket undrade öfver lapparne, hvilka de väl antogo vara någon mellanlänk mellan dessa djur och människorna, synnerligast som en och annan trots blidan bibehållit sin renskinnspesk (vintermudd) på kroppen. Från Jokkmokk ärnade nu dessa utländingar-djurplågare begifva sig vidare den mycket långa vägen till Rovaniemi marknad i Finland. Bland andra marknadsnöjen förekom en stund en skjutbana, tills hela tältet rätt som det var blåstes omkull af en stormil, hvarvid den förtviflade »friskytten» visst förlorade alla sina pilar.

Där lapparne höllo till omkring marknadsstugorna, rådde ett brokigt, sorlande lif. I en drifva sutto tvenne gamla fjällmän och pokulerade, hvarvid de litet emellanåt omfamnade hvarandra och sjöngo improvisationer, »joikade». Strax i närheten öfverenskom ett ungt par att hjälpas åt med renhjordarna och bilda gemensamt tältlag, hvilket förbund för all framtid blef ingånget under ett virrvarr af smekningar, kyssar, brännvinsklunkar och bloss ur pipsnuggan. Där forlassen blifvit frånspända, höllo de lurfviga lapphundarna slagsmål om en torrfiskbit eller ett märgben — de skulle ju ha något att roa sig med också de, när husbönderna deras hällde i sig både kaffe och brännvin samt sögo rök ur karftobak. Här inne i vimlet vandrade vi emellertid omkring i middagsskymningen och studerade lappländskt marknadslif. Några etnografiska småsaker lyckades vi förvärfva oss, men aldrig glömmer jag min fruktlösa ordstrid med den förmögne nomaden Amma Ammason Ländta, äfven denne bekant från 1884 års skidtäfling. Jag hade nämligen gifvit akt på en i hans ägo varande, särdeles vacker