Ord och Bild: 1892

— 62 —

ner till den grad, de gamla venetianarne, att de till och med höggo ut dem ur marmor och fästade dem rundt sina palats.

Nu uppger gondolieren ett gällt rop, något påminnande om en åsnas skriande, och med en snabb vändning glider gondolen in i en af småkanalerna. — Mörkret blir ännu tätare, de båda husraderna stå så nära hvarandra, att man tycker de äro pä väg att falla samman öfver ■ens hufvud, — man ser endast några fot framför sig af det mörka vattnet, — så skymtar man något ännu mörkare öfver sitt hufvud, hör ljudet af snabba ord med klingande vokaler — en strof ur någon välkänd italiensk opera — och ser några ■otydliga gestalter glida förbi där uppe som i ett skuggspel. Det är en bro som man passerar under. Gondolen svänger om hörn efter hörn, passerar den ena kanalen efter den andra, alla lika tränga, lika mörka, och rundt omkring sig förnimmer man sorlet från denna stad, som ligger där midt i vattnet. — Det förefaller nu, som man långsamt gled in i en främmande värld, ett annat århundrade, som om man gjorde en resa tillbaka till tiydda sekler, — och som om allt detta, som man dunkelt skönjer omkring sig, endast vore vålnaden af något, som för längesedan försvunnit från jorden. Man väntar sig något underbart slut på denna sällsamma färd, men slutet blir dock, att man stannar vid en trappa, som leder in i ett modernt hotell, äter en modern kvällsvard och går och lägger sig i en modern säng. — Och då vore man frestad att anse allt det andra för en dröm; men hela natten sjunga venetianarne serenader nedanför ens fönster — för sitt eget nöje visserligen —, och genom den störda oroliga slummern följer en ett dunkelt medvetande om att man dock verkligen be-finner sig i Venezia, lagunernas, hafvets stad.

Då jag reste, var det midt på middagen. Det hade regnat flera dagar, regnat och regnat från en låg, tung

himmel, som hängde likt ett sorgedok öfver staden; Piazza S. Marcos stamkunder sutto med bedröfliga miner under arkaderna och kastade misströstande blickar på de ännu mera bedröfvade främlingarne; — och då gondolieren ropade sitt »gondola», tycktes det vara endast af gammal vana, — det hade icke det där uppmuntrande tonfallet, som annars tyckes säga: »Kom nu, signor, och gör en färd med den bästa gondol, som finns i hela Venedig. Jag skall taga hand om er, och vi skola tillbringa några mycket angenäma timmar tillsamman. Hur, — skall det verkligen inte vara gondola, ni kommer att ångra er, signor!» — Allt var vätt, smutsigt och bedröfligt i kanalernas stad.

Men då jag på morgonen, innan jag skulle resa, var uppe i kampanilen, såg jag på vattnet, längst borta vid horisonten, en strimma sol, som tycktes växa och närma sig. En halftimme därefter sken solen från en klarblå himmel och kastade ett glänsande skimmer öfver hela den våta staden. S. Marcos kupoler skimrade metalliskt mot luften, och på Piazzan var det åter fest. — Dufvorna, som dittills varit alldeles osynliga, fyllde luften med dånet af sina vingar, slogo ned på bänkar och stolar, på de sittandes skuldror, för att blifva matade, — under arkaderna strömmade folket af och an, midt på torget spelade militärmusiken, och från Piazettan ljöd ropet »gondolas.åter löftesrikt och förhoppningsfullt. Och färden till järnvägsstationen genom de solbelysta kanalerna var blott alltför kort. Hvart blicken såg, mötte den en tafla full af ljus, af lif och rörelse. De hvita husen med sina gröna fönsterluckor, de skarpa skuggorna från alla de oregelbundna hörnen, de tallösa, hvälfda broarna, folket som vimlade öfverallt, pratade, skrattade, köpslog, skrek och grälade, men allt med samma glada solskenshumör, — allt förenade sig för att i afresans stund låta Venedig visa sig från sin mest lockande och