Sida 14
Växtlifvet i folkets tro och diktning. Af Eva Wigström (Ave). Med 9 vignetter, tecknade för »Ord och bild» af Gunnar G:son Wennerberg
14
EVA WIGSTRÖM (AVE).
I
»Hyllefroa» (fläderfrun) är en vördnadsvärd dam, beredd att hjälpa, där hon förmår, men ve den, som genom osnygghet förolämpar henne! Feber med röda fläckar på armar, händer och i ansiktet blir följden, och mot sådan »hylles-skåll» finnes ej bättre medel än att tre morgnar och tre aftnar tvätta sig i osilad mjölk, hvilken därefter, under bön om tillgift, offras vid den vredgade hylle-froans fot.
Om hösten aflägger hon sin hvita mössa och sin mörkgröna klädning, men hon verkar under vintern i det fördolda. Därför höfves det att julaftonen offra öl åt henne, eller, som orden då lyda: »Här har hyllefroa något åt sig och de sina, så att jag må (nästa år) få något åt mig och de mina», ty hon har ett ord med, då det gäller att skydda jordens gröda och frukter. Hyllefroa är sträng, men rättvis; hon begär ej att få utbreda sig öfver hela trädgårdstäppan, men hon fordrar att man skall fråga henne om lof att rödja bort en fläderbuske; sker ej detta, straffar hon den mänskliga vettvillingen med grym tandvärk eller annan plåga.
Pilen har en inneboende dragningskraft till vattenådrorna i jorden; därför är det en gifven sak, att en gaffelformad pilkvist, förd af en känslig människohand, kan utvisa hvar en sådan vattenådra löper, vore det än under stadsgatornas stenläggning eller i hårda klippan. En dylik undersökning är mycket gagnelig, när en brunn skall gräfvas.
Den slagruta, som äger förmåga att
upptäcka gömda metaller, göres däremot af hasselträd. Af hasseltelningar snidas de trollspön, hvarmed magiska cirklar ritas vid andebesvärjelser och dylikt, och hasselkvistar, nedstuckna i åkrar en viss dag, skydda den växande grödan mot mycket ondt.
Sälgen, som vanligen kallas palm, slår alltid ut till palmsöndagen. Sitt namn torde den ha fått af det katolska bruket att, af brist på verkliga palmer, på nämde söndag utdela välsignade sälgkvistar. Men eljest står nämda träd i mystisk förbindelse med gåsafveln. Sälgens gula, duniga blommor kallas »gässlingar» (gåsungar), och den, som hoppas få se vackra kullar gäss, plockar ej af någon af deras atbilder i växtlifvet, ty för hvarje sälg-blomma, som afplockas, förloras en i ägget slumrande gåsunge.
Sagans lindorm bor ännu i mycket gamla, ihåliga lindar, där han drager till sig svaga människostackare, hvilka han förtär, börjande på deras fötter, så de ej äga något fäste, i fall de — som visst aldrig händer — skulle få mod att ta ett nappatag med odjuret. Linden lider oskyldigt genom att hysa en sådan gäst, som ibland faller på den idén ett ruinera ägarne till den plats, där linden finnes. Man har exempel från nutiden på, att en landtman köpte sig lindormefred genom att offra den ena skinkan efter deri andra åt vidundret, men då slutligen lindens stam remnade, blef det tydligt för människors barn, att de måste taga metallens såväl hemliga som uppenbara krafter till hjälp för både linden och sig
Källa: Project Runeberg ·
