Ord och Bild: 1896

.332

TOR HEDBERG.

diskuteras, experimenteras och imiteras, nya materiel pröfvas, nya områden sökas, kort sagdt, det utöfvas en öfveransträngd ■och feberaktig verksamhet på snart sagdt alla konstens områden. Om man, för att hålla oss till endast ett af dessa, men där de för vår tid karakteristiska förhållandena träda skarpast i dagen, upprättade en statistik öfver det antal taflor, som under endast ett år exponeras i Europa, skulle man helt säkert komma till ett häpnadsväckande resultat. Och tänker man då på, hur försvinnande små de konstnärliga behofven äro hos den allmänhet, som sålunda belägras, gör man en jämförelse mellan efterfrågan och tillgång, behöfver man icke ■själf vara utöfvande konstnär för att känna sig nedstämd och erfara ett pinsamt intryck af att stå inför en synbart meningslös och ändamålslös kraftutveckling.

Således, på den konstnärliga produktiviteten synes allmänhetens likgiltighet icke hafva utöfvat något hämmande inflytande, snarare har den haft den verkan att framkalla en öfverproduktion, som visserligen, äfven den, är af beklaglig art, i ty att kvaliteten härvidlag som i de flesta andra fall står i omvändt förhållande till kvantiteten. Det torde måhända vara förhastadt att påstå, att den konstnärliga medelnivån är i sjunkande, — omdömena i detta fall måste mer eller mindre blifva beroende på personligt tycke och smak, — men hvad man utan orättvisa kan påstå är, att den är låg, till och med betänkligt låg.

Och likväl, trots allt, måste man i denna lifliga, rastlösa verksamhet se ett glädjande tidens tecken. Man måste erkänna, att det inom det konstnärliga lägret finnes fullt upp af arbetslust och arbetsglädje, entusiasm och vakenhet. Man kan icke frigöra sig från den föreställningen, att hvilka tillfälliga, yttre orsaker än må hafva medverkat till att framkalla denna starka produktion, den dock innerst inne måste vara utslaget af ett verkligt konstnärligt behof inom samhället, fastän medvetandet därom ännu så länge endast vaknat hos de utöfvande men ligger slumrande hos de mottagande. Man kan icke låta bli att hoppas på, att den pekar framåt mot en lyckligare sakernas ställning, då den konstnärliga alstringskraften motsvaras af en liknande konstnärlig receptivitet hos allmänheten, då lifvet kommer att erbjuda talangen tillfälle att göra sig

gällande i ett'- fruktbart och resultatrikt arbete, då konsten, med ett ord, verkligen har lyckats blifva rotfast inom samhället.

Men tror man på att det finnes möjligheter till en sådan utveckling, då ser man äfven skarpare de missförhållanden, som ställa sig i vägen därför och, om de icke undanrödjas, kanske kunna hämma och förkväfva den, och då vill man påpeka dessa, äfven med risk att endast upprepa gamla sanningar eller framföra personliga åsikter, som icke kunna göra anspråk på allmängiltighet. Och då vill man i främsta rummet vända sig mot missförhållandena inom den konstnärliga världen, därför att det är dessa som äro de farligaste, de som verkligen kunna kompromettera framtiden. Det beror ytterst på konstnärerna själfva att vinna sin publik och eröfra de verksamhetsfält, som de åtrå, det beror äfven på dem att segra på det sättet, att segern blir långvarig och fruktbärande. Afgörandet ligger i deras händer, därför att det är de som vilja något.

Dessa missförhållanden tror jag kunna sammanfattas i ett enda ord: dilettantism. Den största faran för den nutida konsten ligger i den alltmera öfverhandtagande dilettantismen inom den samma.

Icke som skulle dilettantismen i och för sig vara något ondt. Tvärtom tror jag den hafva sin rätt stora betydelse såsom en förmedlingslänk mellan konstnärerna och allmänheten; den kan utgöra ett viktigt moment i den senares konstnärliga uppfostran och bidraga till att väcka sympati, intresse och förstående för konstnärlig verksamhet i allmänhet. I hur hög grad detta kan vara fallet visar sig bäst i dilettantismens förlofvade land: England. Man torde tryggt kunna påstå, att man däri har att söka en betydelsefull faktor i den märkliga konstnärliga utveckling, hvarpå detta land under den senare hälften af vårt århundrade visat prof, och hvarigenom det i många afseenden kan sägas gå i spetsen för hela den nutida rörelsen på detta område. Helt säkert skulle icke de fruktbärande strömningar, som där framträdt, särskildt inom konstindustrien, lyckats göra sig så snart och så starkt gällande, om icke jordmånen förut varit beredd och smaken uppodlad genom en förståndigt ledd och förståndigt utöfvad dilettantism.

Men då dilettantismen är absolut förkastlig, det är då den uppträder inom kon-