Ord och Bild: 1896

OM DILETTANTISMEN INOM KONSTEN.

333.

sten, uppträder med anspråk på att vara konst. Brister och svagheter, som det vore löjligt att fördöma eller ondgöra sig öfver där, hvarest konstutöfningen icke framträder med andra anspråk än att vara en förströelse, blifva absolut klandervärda, där den uppträder såsom en lifsuppgift. Dilettantismen kan adlas och höjas till konst, konsten däremot får icke sänka sig till dilettantism. När den senare icke längre kan se upp till den förra, då är det illa ställdt för både den ena och den andra parten.

Och detta är tyvärr allt för ofta fallet nu. Det är ingen öfverdrift att påstå, det dilettantismen frodas på våra konstutställningar. Aldrig faller detta så skarpt i ögonen, som då man någon gång ställes inför ett verkligt, äkta konstverk, såsom t. ex. grefve von Rosens porträtt af Pontus Vik-ner, nyligen utställdt här i Stockholm. Det är naturligtvis icke meningen att jämföra den stora massan af utställda arbeten med en af våra förnämsta mästares förnämsta verk och fördöma dem, därför att de icke uppnå dess höjd; det finns naturligtvis inom konsten — och måste finnas — grader, som öfverallt annorstädes; hvad jag vill framhålla är, att mellan denna tafla och flertalet af dem, som annars bjudas oss, var det icke blott en gradskillnad, utan rent af en artskillnad, de tillhörde, så att säga, två olika sferer; det ena var konst, det andra mer eller mindre skicklig och talangfull dilettantism.

Med dilettantism menar jag då: bristande själfkritik, bristande herravälde öfver medlen, ja, äfven med fara att missförstås vill jag säga: bristande arbete. Man kanske då vill invända, att hvad som först och sist skiljer konstnären från dilettanten är talangen. Detta tror jag endast till en viss grad är sant, och det är i alla händelser något som undandrager sig diskussion. En dilettant kan vara mycket talangfull, konstnär blir han först, när han behärskar sina uttrycksmedel, så att han kan göra sin talang gällande. Och ställer han icke i detta afseende stora fordringar på sig själf, lämnar han ifrån sig ett ofullbordad! hastverk, då upphör han i och med detsamma att vara konstnär och återgår till dilettant. Hvad jag har 'rätt att fordra af ett konstverk, det är att jag hos detsamma skall finna åtminstone sträfvandet efter fulländning.

Men af de arbeten, som årligen hos

oss utställas med anspråk på att vara konstverk, hur många kunna bestå profvet inför en sträng granskning, — och att granskningen bör vara sträng är den uppfattning, som ligger till grund för hela mitt resonemang. Jag fruktar att procenten icke skall blifva synnerligen stor. De flesta äro hastverk, icke genomtänkta och genomarbetade konstverk, de äro mer eller mindre talangfulla försök, studier, skisser.

Skisser, svarar man mig, — skall det: då vara förbjudet att utställa skisser? — Är icke hela den revolution inom målarkonsten, som man bevittnat under det senaste fjärdedels seklet, oupplösligt förbunden med skissens, den friska, omedelbara, ofördärfvade skissens framträdande på konstmarknaden? Är det icke skisserna, vi hafva att tacka för att vi fått ögonen öppnade för en mängd nya företeelser inom ljusets, färgernas och stämningens områden, är det icke just skisserna, som gifvit uppslaget till de flesta problem, på hvilka den moderna konsten ännu lefver?

Invändningen kan synas berättigad, och är det nog äfven till en viss grad. Det skulle vara i hög grad kortsynt att vilja förneka skissens betydelse för hela den moderna konstutvecklingen. Men detta är en sak, en annan är, huruvida skissen äfven bör kunna betraktas som det önskvärda resultatet af denna utveckling. Min mening är denna: på samma sätt som skissen alltid har sin betydelse för den studerande konstnären, så kan den äfven vid en viss tidpunkt hafva sin betydelse för det offentliga konstlifvet, nämligen vid en ny skolas eller riktnings genombrott. Men den är endast att betrakta som en öfvergångsform, icke som ett slutresultat, den är ett löfte, som blir missaktadt så vida det icke uppfylles, den har sitt berättigande som ett undantag men får icke upphöjas till regel.

Man må vara en aldrig så varm anhängare af de moderna konstriktningarne, så kan och bör man dock icke blunda för det faktum, att de gifvit anledning till ett löst obestämdt manér, att anspråken på den tekniska fulländningen hos ett konstverk i betänklig grad blifvit nedprutade, och att häri ligger en fara särskildt för den uppväxande konstnärsgenerationen. För den äldre generationen, den, hvilkens studietid inföll samtidigt med realismens och frilufts-måleriets genombrott, och som sedan genom-