Sida 525
En läkare. Af Ernst Beckman. Med 7 bilder
EN LÄKARE.
483
dra af stadens mångfaldiga sjukhem. Så -— ändtligen! — nu håller den framför »vår» port. Doktorns snabba gång höres i förstugan, med två trappsteg i taget kommer han uppför trappan, öppnar utan vidare dörren och stiger raskt långt fram i rummet. »I dag vill jag inte höra något annat än roligt», säger han till den, som har för vana att beklaga sig. »Har vi varit snälla nu?» frågar
han en annan, på hvilkens motsträfviga skuldror han lagt en tung ordination. »Så, vi är verkligen bättre i dag», säger han till en tredje, »tack, tack!» — alldeles som om det stackars offret för plågorna gjort honom en personlig tjänst, då natten medfört lindring. Ar det »vägningsdag» granskas också protokollet öfver vikten — den ene är satt pä
förknappning för att bli mager, den n-a dre gödes för att få bättre hull.
Och så går det från den ena patienten till den andra, alltid med samma bestämdhet, som icke lämnar rum för motsägelse, med samma hurtiga mod, som gjuter kraft i slappa viljor. Of. verallt, där han gjort sitt besök, dröjer efter honom en strimma af hoppets ljus i sjukrummets halfdunkel.
Klockan tio på förmiddagen är denna första rond slutad. Soliman svänger fram för trappan till sjukhuset, beläget på en liten höjd utanför staden. Lätt som en yngling hoppar doktorn ut ur droskan, medan den ännu är i ganska stark fart, hejdar sig ett ögonblick och sticker handen i rockfickan. Soliman vet hvad detta betyder, han vänder sitt
mottagningsrummet.
Källa: Project Runeberg ·