Ord och Bild: 1896

484

ERNST BECKMAN.

vackra hufvud och får sig en sockerbit såsom erkänsla för sitt välförhållande och sina hofvars snabbhet. Ögonblicket därefter är doktorn försvunnen inom sjukhusets portar.

Därinne stå operationerna, om sådana skola göras, först på dagordningen. Därefter följer äfven här en mottagning, som slutar mellan half tolf och half ett. Så vidtaga ånyo sjukbesöken bland patienterna i staden. Först kl. två unnar sig doktorn tid att i största hast intaga en enkel lunch. Därefter öppnar han ånyo dörren till sitt mottagningsrum, ånyo strömmar mängden af hjälpsökande dit in, ånyo ger han med samma mildt allvarliga, hjärtevinnande bestämdhet sina föreskrifter och söker med psykologens aldrig tröttnande tålamod att finna lidandets verkliga källa, så ofta upprunnen ur inre sorger och bekymmer. Officielt, det vill säga på dörren, är mottagningstiden angifven till kl. 2—5 e. m. Men officiela siffror äro, som bekant, icke alltid tillförlitliga. Mottagningen fortgår snart sagdt obegränsadt. Den varar till sex, till sju, till half åtta. Middagen får rätta sig därefter. Doktorn själf följer rakt inte sina egna förmaningar om den oeftergifliga plikten att vara regelbunden i fråga om måltider.

Efter middagen tager han sig en stunds hvila, men kort efter åtta är han åter, nu till fots, ute på sjukbesök. Mellan nio och tio vänder han tillbaka till hemmet, men icke för att hvila. Framför honom ligger på skrifbordet en hel packe med bref. Tjugu, trettio, fyrtio bref skola besvaras för att afgå med posten följande dag. Också händer det, att arbetslampan icke släckes förr än vid två-tre-tiden på morgonen. Och så tidigt upp dagen därpå. För honom finnes hvarken åtta eller elfva timmars normalarbetsdag. På detta sätt går hela veckan utan rast eller ro, lika dag från dag, med

undantag blott för lördagseftermiddagen, då vanligen ingen mottagning äger rum.

Icke ens söndagen får vara hvilodag. De större operationerna måste ofta förläggas till söndagsförmiddagen för att doktorn skall ha mera ostörd tid till dem. »Jag firar min gudstjänst på sjukhuset», lär han med ett vänligt leende ha svarat någon, som beklagade och klandrade, att han icke syntes i kyrkan.

Sådan är hans dagordning — storslagen ville jag nästan kalla den, i all dess enkelhet: ett lif i rastlöst arbete för andra bittida och sent. Urverket, en gån g uppdraget, går sin jämna gång med regelbundna pendelslag från morgon till kväll, från kväll till morgon.

Regelbundna — dock icke alltid. Den som sömnlös kastar sig på sitt läger hör stundom kl. tre, fyra på morgonen det välkända bullret af doktorns droska, som rullar öfver gatstenarna. Han har kanske fått ett sjukbud, som midt i natten tvingar honom flere mil ut på landsbygden för att bistå någon fattig torpare; eller är han på väg till järnvägsstationen för att med det tidiga morgontåget fara till Stockholm eller ännu längre bort, måhända till någon af landets högst uppsatta män, men alltid i samma ärende.

I allmänhet reser han dock icke gärna bort på längre färder. Han vill ej lämna sina patienter för en dag, om det icke är alldeles nödvändigt. . .

Jättekrafter digna under en väldig arbetsbörda, om den bäres utan afbrott. Till och med doktor Westerlund behöfver hvila. Men hans hvila har afgjordt släkttycke med hvad vi andra kalla arbete. Den är egentligen endast omväxling i arbetet. Han afbryter för en tid sina mottagningar i Enköping, drager på sig sin militärläkare-uniform och sitter snart på hästryggen vid sitt regementes mötesplats, tidigare den bekanta Polacksbacken utanför Upsala, senare