Ord och Bild: 1896

510

HELMER KEY.

jacob moleschott.

na länkarna med en förgången tid samt att för siDa idéer skapa en ny publik. Men i Italien, där romanticismen aldrig höjde sig till ett vetenskapligt system, uteblef till större delen denna uppfostran. Man skulle kunna finna försök till en sådan hos vissa skriftställare, såsom framför allt hos den geniale napolitanske .kritikern Francesco de Sanctis, men hans verksamhet förblef dock alltför enstaka, och hans inflytande spårar man dessutom först i en senare tid.

Verkningarna af denna brist på romantisk filosofi hafva visat sig på flera sätt. Så t. ex. ha italienarne aldrig haft någon mera betydande modern historisk målarkonst, och man finner sällan hos dem det lefvande intresse för forna tiders konst eller kanske rättare sagdt för det kulturhistoriska, som hos andra nationer. Hvad vi pläga kalla det historiska affektionsvärdet är dem tämligen obekant.

Det historiska affektionsvärdet är nämligen så godt som helt och hållet en romantisk uppfinning. Renässansen kände det icke. Till och med under dess högsta blomstringstid lät t. ex. arkitekten Bramante nedrifva en af Forums praktbyggnader, Julius Cæsars basilika, för att utan synnerlig kostnad kunna skaffa sig byggnadsmaterial. Den moderne italienaren har på samma sätt mycket litet betänkligheter för att rifva, ändra och restaurera och gör det oftast i praktiska syften. Huru mycket känslan för traditionen gått förlorad, visar

sig kanske framför allt inom den moderna italienska skulpturen, hvilken genom sin torra naturalism står i skarpaste kontrast mot antikens förnäma formsinne. Det är hungrande tiggare, utblottade emigranter, afskyvärdt utmärglade martyrer, frackklädda herrar och balklädda damer, som man roar sig att med teknisk fulländning så att säga kalkera i lera, gips, brons eller marmor. Skulle man vilja tänka på någon äldre förebild, vore det endast den minst antikise-ande af alla renässansens mästare, Dona-tello, som skulle kunna sättas i fråga.

Det är italienarens starka verklighetssinne som tagit sig uttryck i denna skulptur, hans blick för fakta, för det praktiska och positiva, denna ultramoderna tendens, som jag skulle vilja kalla ett drag af »åme-rikanism» i hans karakter.

I öfverensstämmelse därmed har också den andra af de båda hufvudriktningarna i nittonde seklets idéutveckling, positivismen, slagit vida djupare rötter i det italienska folkmedvetandet, än någonsin romanticismen gjort.

Liksom romanticismen haft sitt hufvudsäte i Tyskland, hade positivismen sina främste representanter i Frankrike och England, bland hvilka i det förra landet Comte, i det senare Stuart Mill. Men desse stannade vid orsaksförhållandet såsom en relation mellan två olika fenomen. De märkte icke, att orsaksförhållandet, ju mera det analyseras, desto tydligare visar ett kontinuerligt sammanhang mellan fenomenen. Den förste, som riktigt såg detta djupare sammanhang och som därigenom hann fram från orsaksbegreppet till utvecklingens princip, var den store engelske naturforskaren Charles Darwin. Den omhvälfning, som han därigenom åstadkom i det mänskliga tänkandets historia, har ännu oöfverskådliga konsekvenser. Enligt honom är utvecklingen en process, i hvilken den ena fenomenala formen uppstår ur den andra, hvarvid kontinuiteten tänkes såsom tillvarons ideala kärna, såsom deri röda tråd, som går genom fenomenvärlden.

Efter denna teori följde öfverallt en allmän entusiasm för naturvetenskapen. På grund af de stora upptäckter, som man inom den nästan dagligen gjorde, trodde man sig äga rätt att fordra en fullständig världsförklaring ensamt af den. Materien