Ord och Bild: 1896

DET MODERNA ITALIENS FÖRFATTARE.

267

själf blef lifvets hemlighetsfulla källa. Såsom reaktion mot romanticismen, för hvilken idéen varit allt, skulle materien i stället ensam kunna lämna en tillräcklig grund att förklara tillvaron.

Darwins lära tolkade man därför först i materialistisk riktning. Materialismen inträngde öfverallt, först i litteraturen med Flaubert, bröderna Goncourt och Zola, sedan inom målarkonsten med Courbet, Manet, ßastien Lepage, de Nittis och andra. Filosofien upplöste sig i historisk detaljforskning «ch filologi såsom hos Renan eller löddes tillsammans med naturvetenskapen såsom hos Taine och Fechner, hvarvid det närmast gällde att förklara den själsliga verksamheten som en hjärnprocess.

Slutligen tolkades också evolutionsprincipen i pessimistisk riktning af tysken Edvard von Hartmann, som därigenom trodde sig hafva visat öfverensstämmelsen mellan den objektivt pessimistiska världsåskådningen och den romantiska jag-filosofiens yttersta konsekvenser t. ex. i Arthur Schopenhauers filosofi.

I Italien infördes den materialistiska världsåskådningen utaf Jacob Moleschott, född i Holland 1822. Han verkade först som docent i Heidelberg. Men sedan han märkt, att man börjat ingripa i hans lärarefrihet, drog han till Zürich, kallades sedermera till professor i fysiologi i Turin och därifrån till Rom, där han dog 1893.

Moleschott utöfvade i sitt adopterande fädernesland, Italien, ett högst betydande inflytande. För det uppsving, som naturvetenskapen och särskildt fysiologien därstädes togo, har man honom i en icke ringa mån att tacka.

De flesta af dess nu lefvande, ytterst framstående fysiologer hafva varit hans elever eller åtminstone i hög grad tagit intryck af hans åskådningssätt. Af dessa må nämnas Paolo Mantegazza för sina undersökningar öfver kärlekens fysiologi, Sergi för vetenskapliga undersökningar på olika områden af den experimentela psykologien, Lombroso för sina nya teorier öfver den kriminela ansvarigheten och framför alla Turinprofessorn Angelo Mosso som genom nya metoder och instrument lyckats gifva så många intressanta uppslag i studiet af de mest komplicerade hjärn-

angelo mosso.

eller nervprocesser. Om man därtill betänker, att flere af dem, såsom t. ex. Mosso, ansträngt sig till det yttersta för att genom populära framställningar sprida sina idéer, kan man icke förundra sig öfver, att den naturvetenskapliga världsåskådningen i de vidaste kretsar lyckats tränga igenom. Italienaren fick den mera direkt än de flesta andra europeiska folk, ty den hade i Italien icke någon, romantisk riktning, icke någon mera betydande idealistisk filosofi att bekämpa.

Liksom fallet var med skulpturen, är därför hos italienaren också inom de flesta andra artistiska områden känslan för det faktiska och reela starkt utvecklad. Realismen eller »verismen», såsom italienaren vanligen plägar kalla riktningen, har på intet annat ställe haft en så lämplig jordmån. Jag erinrar mig från denna synpunkt t. ex. ett samtal med den kände dramaturgen professor Giuseppe Giacosa.

Enligt honom är »skönhetsbegreppet» något fullständigt relativt. Hvarje tid har sitt; den tid, som icke har det, bevisar därigenom, att den är estetistiskt improduktiv eller kommit efter på utvecklingsskalan. Hvarje årtionde har såsom ideal-och normaltyp sin särskilda kvinnotyp, t. ex. 1890-talet Duse-typen, och på samma sätt ha också olika tider olika föreställningar om hvad skönheten innebär. Den moderna människan bör icke kunna tänka sig något skönare än t. ex. ett lokomotiv, som ilar fram i ett berglandskap.