Ord och Bild: 1896

15 DAGBOKEN.

Det var som om publiken riktigt föresatt sig att till full evidens fastslå, att nu hade vi fått en verklig tonsättare till, med hvilken man hade att på allvar räkna, något, som i så fall kunde ha skett för länge sedan, efter som Stenhammars hittills mognaste verk är hans opus 1, pianokonserten, som för öfrigt komponerats senare än »Snöfrid», som lär ha sett dagen redan 1891. Det är emellertid glädjande att kunna konstatera det ökade konstintresse, som kunnat framkalla en hyllning så liflig, att väl knappast August Söderman på sin tid blifvit föremål för liknande ovationer, och han var dock populär, att icke tala om vår nu lefvande främste tonsättare, Emil Sjögren, som icke ännu hunnit förvärfva popularitet, något som för öfrigt till en god del ligger i hela arten af hans konstnärslynne med dess mera inåtvända, förnäma anläggning.

Stenhammar tycks mig i mångt och mycket påminna om den danske komponisten Enna (hvilkens opera Hexan —i förbigående anmärkt —• på sin tid blef kanske väl omildt bedömd här i Stockholm, något hvartill det föga elektriserande utförandet väl också till stor del bidrog). Man finner hos dem begge samma naiva skaparfröjd, samma lätthet att producera, samma lediga och raska hand, och begge behandla de med samma skicklighet orkestern, men någon verklig individualitet finner man knappast ännu hos Stenhammar, och som bekant icke heller hos Enna, hvilken dock har större lätthet att frambringa plastiska melor dier samt äger mer af sydländingens sinnligt bestickande kolorit och klara gestaltningsförmåga. Stenhammar äger dock i sin ungdom rikare utvecklingsmöjligheter än den danske kollegan, och har dessutom den fördelen att ha genomgått en strängare skola och att äga ett gedignare musikaliskt vetande. Något sådant som finalen i Stenhammars pianokonsert skulle Enna med all säkerhet aldrig ha kunnat skrifva. När, såsom är att antaga, Stenhammars opera kommer att gifvas här, skall det bli intressant att se, om icke denna jämförelsevis skall visa sig i hufvudsak riktig. Huru som helst, så ägde »Snöfrid» något friskt och ungdomligt tändande, som icke kunde annat än rycka med, och som ingaf sympati. Också skulle det mycket förvåna mig, om icke Stenhammar snart frambragte mogna och individuela verk, ägnade att öfverraska och glädja. Säkert är, att han är vår utan jämförelse främsta musikaliska förhoppning.

Konserten inleddes med en effektfull och gediget arbetad ouvetyr »Sappho» af Gold-mark, den i Tyskland mycket uppburne komponisten till »Drottningen af Saba», »Mer-lin» med flera operor samt till den äfven här kända symfonien »Ländliche Hochzeit», och detta intressanta program fick ett nästan alltigenom utmärkt utförande. Professor Neruda framstår också allt mer såsom vår kanske förnämste dirigent. I fint inträngande uppfattning och stilsäkerhet samt noggrant utmejslande af alla detaljer har han väl knappast ens någon rival hos oss, i elektriserande schwung och rytmisk energi står han däremot måhända något tillbaka för hr Nordqvist, d. v. s. då denne vår främste svenske orkesterledare är som bäst disponerad. Särskildt i Beethovenfantasien utvecklade hr Neruda emellertid nu mycken eld och kraft. Också förstår han som få att tolka Beethoven. Wagner står honom däremot mer fjärran, ehuru Parsifal-finalen nu utfördes mycket tillfredsställande, äfven om man kunde ha önskat mer klangskönhet och förmåga att sjunga buret särskildt hos fruntimmerskören. Man har gjort mycket väsen af att klockspelet här inte stämde precis, något som emellertid klockspel nästan aldrig göra, såsom också en kritiker riktigt framhållit.

Filharmoniska sällskapets konsert gafs efter uteslutande skandinaviskt program och bjöd som pièce de résistance på Gades »Elver-skud», som fortfarande häfdar sin rangplats inom nordisk musik. Hr Hedenblad lyckades bättre med denna konsert än med den förra, om han också ännu dirigerar något tungt och utan tillräcklig auktoritet och behärskning. Huruvida han är vuxen att fungera som dirigent i ett af hufvudstadens båda stora musiksällskap, torde emellertid tills vidare vara en öppen fråga. Bland solisterna framstod här grefvinnan Taube, hvars glansfulla stämma klingade bedårande i Elfjungfruns solo, men hvars romansföredrag däremot nu som alltid var allt utom efterföljansvärdt.

Af öfriga konsertgifvare har jag först att nämna fru Nansen, som äfven denna gång gjorde furore, ehuru hon vid sin första konsert hade oturen att vara indisponerad, hvarför också hennes Kjerulf-föredrag endast väckte undran. »Mit hjerte og min lyre» skulle man bestämdt till och med kunna få höra många små snälla och oberömda pensionsflickor sjunga lika bra som fru Nansen, som dock snart hämtade sig och tog en glänsande