Sida 646
Musik. Af M. J.
16 DAGBOKEN.
revanche Hon gaf sedermera under hela aftonen samt under den följande konserten i en mängd skiftande sånger åter prof på sin stora förmåga att finna lefvande och sanna uttryck för snart sagdt alla de olika stämningar och känslor, som kunna rymmas inom den enkla visans ram, hvilken hon — märk väl — aldrig öfverskrider. Dessa öfverdrifna dramatiska accenter, som sångerskor med tvifvelaktig smak älska att anbringa äfven i romanser, känner icke fru Nansen. Hennes stämma har emellertid sin begränsning, och med kraftställen lyckas hon icke alltid. Däremot lät hon vid sin andra konsert höra ett fullt konstnärligt, klangmättadt mezza-voce.
Den alltjämt strålande sköna fru Carrenos bländande pianospel väckte äfven liksom vid hennes föregående besök stark sensation, och om man också någon gång kan känna sig en smula förargad öfver de friheter hon tar sig, så vinner hon dock alltid i längden slaget, ehuru icke alltid med de äktaste medel. Men hon är ett naturgeni, och på sådana finns intet öfverflöd, och man låter sig därför villigt förfriskas af hennes spel, klart och svalkande som ett källsprång, eller ryckas med af hennes brusande tonkaskader. Hon tycktes dock denna gång mer än vanligt spela på sin bravur, men så är denna också enorm och tål väl vid att höras. Mest oomtvistligt stor är hon i den lilla genren, och eleganta bagateller som Henselts fågeletyd spelar hon som kanske ingen annan.
Vidare än att omnämna konstellationen Such-Petersen, som dock endast lyste med matt glans och snart försvann från vår horisont. Hr Such är en violinist med långt drifven virtuositet, som kan öfvergående blända i bravurpjeser af Paganini. Men i längden måste hans spel trötta och väcka leda genom bristen på soliditet i utbildning och sund musikalisk smak i föredrag samt — ofelbar renhet i intonationen. Att det tilläts honom att spela Beethovens konsert å Operan och med ackompagnement af hofkapellet, kan endast framkalla förvåning. Då är man nog mer difficil i Köpenhamn, och detta med rätta. Margarethe Petersen, hans kamrat i olyckan, har i Tyskland obegripligt nog anseende som romanssångerska, ehuru både hennes sångsätt och föredrag saknade artistisk förfining. Däremot har hon onekligen en duktig röst, hvilket ju alltid är något, om också icke allt.
Af öfriga konsertgifvare hade fröken Sid-
ner den förtjänsten att framföra ett öfvervägande svensk program, violoncellisten Bach visade sig som en solid och dugande förmåga å sitt instrument — af hans program kan framhållas Beethovens klara och glänsande serenadtrio, öfverlägset spelad af hrr Zetterqvist, Nordqvist och Bach —, herr Lennart Lundberg framstod som en god pianist med klar teknik och musikalisk föredrag, fröken Valborg Aulin visade sig särskildt i en stråkkvartett och en julsång för blandad kör med orgel som god tonsättarinna och herr Grevillius gjorde lycka med sitt musikaliska, varma föredrag af äldre svenska sånger.
Från Operan har jag endast att omtala fröken Thulins synnerligen lofvande debuter som Siebel i Faust och Nedda i Pajazzo samt en framgångsrik repris af Barberaren, Rossinis klassiska buffa-opera, till hvars blixtrande kvicka och dock så graciöst måttfulla musik hvarje musikaliskt sinne ännu alltjämt lyssnar med nöje. Emellertid skulle åtskilligt däri göra sig än mer gällande, om den sjöngs så — som Rossini skrifvit den, och icke vanställdes af de orimliga och löjliga grannlåter, som smaklösa koloratursångerskor anbragt med den effekt, att man understundom icke kan känna igen de mest välbekanta melodier. Den som hort Pattis sobra, klassiskt breda och smältande föredrag af arian »Una voce poco fa» och sedan hört den sjungas af fröken Petrini, skall nog förstå hvad jag menar. För öfrigt fordrar Rosinas parti, som ursprungligen är skrifvet för altstämma, en sångerska med djup röst eller åtminstone klang i de lägre registren, något som fröken Petrinis stämma totalt saknar. Emellertid briljerar hon ju på sitt sätt med en del lyckade staccatolöpningar och dylikt, men i det hela går hon hvarken i spel eller i sång upp mot företrädarinnan, fru Edling, som här var alldeles förträfflig. Intressant skulle vara att höra, hur fru Linden lyckades med ett dylikt parti.
Som Figaro debuterade hr John Forsell med stor och välförtjänt framgång. Det är länge sedan man hörde en vokalt så tillfredsställande manlig debutant å vår operascen, och äfven spelet röjde goda ansatser. Hrr Strandberg, Johansson och Brag kompletterade den vokalt lyckade ensemblen. Spelet var däremot i allmänhet mer tyskt farsartadt än hvad som öfverensstämmer med karakteren i en italiensk buffa.
M. J.
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag1 1896.
Källa: Project Runeberg ·
