Ord och Bild: 1896

DAGBOKEN.

7 i

reflexioner gälla således ej hvad jag sett, utan uteslutande allt det rika, konstnärligt fullödiga, som vi nu ej fingo se under detta gästspel.

Odette skulle emellertid upp, och det ologiska stycket med en hufvudfigur, hvilkens sista akt ej hänger ihop med de föregående, och en karaktersteckning, som gifver den rättvisa, som vi fordra att en författare skall skipa gentemot sina figurer, ett slag för örat och omgifver en i själfva verket osympatisk hufvudperson med en larmoyant helgongloria i det sentimentala slutet, gafs äfven efter baronessan Uexkulls afresa med fru Fahlman i hufvudrolen.

»Fru Fahlman har i år en lycklig termin», har någon sagt. Ja, så till vida som hon nu ej så totalt som förr hålles utanför repertoaren, hvilket i år tyckes i stället hafva fallit på fru Hovings lott. Och en begåfvad artist, hvilken är i sina bästa år och med okuflig energi och lifligt intresse griper sig an med de uppgifter som lämnas henne, har alltid en lycklig termin, när hon har den lyckan att få arbeta. Hennes Odette hade mycket stora förtjänster, i synnerhet så länge som ej affekten stegrades för mycket; jag tror nu en gång för alla, att denna skådespelerska lämpar sig bäst för de icke allt för tragiska uppgifterna; hennes apparation, hennes lynne och hennes stämma rymma så mycken solljus lifsglädje, lycka och ömhet, att hon värmer mest, om koturnen ej är för hög. Jag har ej sett någon annan Odette, vet därför ej om den nu alltför larmoyanta sista akten kan gifvas mera öfvertygande, men fru Fahlmans framställning tilltalade mig mest före mötet med dottern. Fru Hartmann är en förtjusande Berangère, hennes apparition och toaletter, hennes sätt att embrassera sin väninna och att älska sin far äro så parisiska, att man glömmer, att det är en öfversättning man ser och hör. Herr Fredriksons Béchamel tyckes mig falla utom styckets ram, och det skulle vara intressant att från fullt tillförlitligt håll få veta, om den ej gjorde det nu mer än förr. Han var för lustig, denne gamle roué!

Stockholmarne tyckte om »Odette» nu såväl som i fröken Björkegrens dagar, ergo tänkte direktionen: låt oss spela Sardou! Och si, det fanns en pjes af honom, som aldrig varit gifven här, därför att den aldrig gjort lycka i Paris, och som nu var öfver 2 5 år gammal. Och så kom »Rabagas» upp. Det finns enligt mitt förmenande ej bättre

omdöme om denna pjes än det, som varit synligt på annat håll, att om den hade varit skrifven som offenbachiad eller som en riktigt våldsam fars, hade den varit lustig nog; men är den skrifven på allvar som politisk sedekomedi, så dömer den sig själf genom satirens klumpighet och komikens grälla karakter. Och jag tror, att det senare är fallet. Jag tror således, att när hr Fredriksson spelar regerande furste au grand sérieux, är detta snarare i öfverensstämmelse med författarens tendentiösa afsikt än hr Personnes lustiga, starkt komiskt färglagda, men fullt konsekventa framställning af äfventyraren Rabagas är det. Men om vi se blott till hvad som är roligt och underhållande, så står sig afgjordt hr Personne, under det hrr Sardou och Fredrikson komma till korta. Dessutom saknar hr Fredrikson den verve och styrka, som ett par moment i rollen kräfva: den sista aktens hotelser om degradation o. s. v. mot de Mora gjorde nu ingalunda den rätta verkan. Härtröto till och med den furstliga tenuen och värdigheten, som i öfrigt i rikt mått karakteriserade framställningen. Hr Personne var däremot hela tiden dråplig, det är mig ett nöje att få erkänna detta, sedan jag vågat ofvanstående reservation mot uppfattningen, och alldeles förträffligt framställdes hans omgifning. Här finns intet tvifvel om, huru rollerna skola spelas, och de gåfvos helt enkelt öfverdådigt. Hr Bæckströms skadade öga (ett mästerstycke på en sidenlapp af en af våra framstående målare), hr Gründers brytning, som kulminerar i »åh tysan», hr Envalls kutryggiga dekis-typ och hr Hamrins utmärkta mask som f. d. klosterbroder voro alla lika nöjsamma. Fru Fahlmans framställning af mrs Blount lyste af skönhet, esprit och elegans, fröken Jansson var en behaglig men (som vanligt) något stereotypt småleende prinsessa, och öfriga mindre karakteristiska roller gåfvos korrekt af herrar Palme, Södergren och Ortengren. Således öfver hela ledet goda ansträngningar, som måhända varit värda ett bättre stycke!

Utom ofvanstående program har k. dramatiska teatern gifvit endast de obligatoriska stänkföreställningarne af »M:me Sans-Gëne», »Herr Dardanell», »Ära» och * Sällskap där man har tråkigt». När detta skrifves, annonseras ett nytt drama »Offrad» af Echegaray.

Icke heller Vasateatern har sedan min senaste revy medhunnit mer än två program. Dessa hafva dock ej upptagit Sardou-pjeser af tvifvelaktigt värde utan dels ett Shakspere-