Ord och Bild: 1896

86

DAGBOKEN

drama och dels ett välkändt och ingalunda, som man förut falskeligen antagit, utspeladt stycke af August Strindberg: »Lycko-Pers resa». Det 'första öfversteg i vissa afseenden teaterns krafter; det andra får en alltigenom mycket berömvärd tolkning.

Shakspere har ju ej någon'särskild »stil», hvari han måste spelas i samma stränga bemärkelse af ordet som detta får, när det gäller grekiskt drama, eller Racine och Moliére eller Holberg, därtill är han för universel, för allmänt mänsklig. Men uttryckssättet för det i alla tider enahanda, allmänt mänskliga är växlande, och hos Shakspere är det större saker som stå på spel än hvad som vanligen är fallet i våra moderna komedier och dramer. Det gäller oftare lif och död, det är större passioner, som svalla högre, det är mindre ofta tal om bagateller, mera fråga om »things» än om »sounds». Här tror jag anledningen ligger därtill, att de mycket framstående artister, af hvilka nu Hermione och Leontes framställdes, och som genom ett träget och intelligent arbete i den specifikt moderna formen af drama höjt sig till mästerskap i den enkla, naturliga, hvardagliga diktionens och den strängt realistiska affektens konst, i någon mån här komma till korta. Fru Håkanssons diktion är resultatet af ett stort arbete, den har blifvit hennes andra natur (den första, omedelbara, okultiverade naturen duger nästan aldrig) och man får därför ej förvåna sig, om hon för en särskild roll ej kan kasta bort den och lägga sig till med en annan. Hon saknar nu bredd och stiliserad högtidlighet i talet men hade studerat rollen förträffligt hvad plastik och mimik beträffar. Herr Svennberg blifver för monoton, skiftningarne, de växlande uttrycken för samma lidelse äro ej hans sak; man beundrar därför de utmärkta yttre förutsättningarna för rollen och ser med intresse hans första akt men finner de följande något enformiga. Och Leontes behöfver ej vara enformig. Han och herr Engelbreckt röjde emellertid icke de andras ovana eller obenägenhet att tala på vers; denna var annars beklagligen genomgående och föreföll ibland som t. ex. hos herrar Byström och G. Ranft oförlåtligt prononcerad. Det var både hackadt och söndermalet, men ej därföre mera njutbart! Herr De Wahls Florizel var också för mycket född i vårt sekelslut, hans försäkringar om trohet blifva nu trivalt hederliga bedyranden, utan den stora under-

strömmen af romantiskt svärmeri. Fröken Gott-schalk har nästan mera däraf och var en i många afseenden täck Perdita. Mest lyckadt framställdes styckets lustiga personer, her-darne af herrar Sternvall och Hultman, och framför allt var herr Eliassons Autolychos en synnerligen berömvärd prestation, full af upp tåg och lynne, men med måtta och, jag hade så när sagt, finess i framställningen. Fröken Lundequist är mycket för ung för att mäkta Paulinas svåra roll, hennes figur och uppträdande hafva ej nog pondus, men hon sade replikerna med fart och intelligens.

»En vintersaga» på Vasateatern hade den förtjänsten att den gafs i en verklig uppsättning af dekorationer och kostymer, det var konstnärlig afsikt och stort vetande som stodo bakom alla detaljer och afsikten nådde målet: det hela verkade, trots ofvan påpekade brister, afgjordt konstnärligt, man satt där med nöje och gick därifrån med respekt för det sätt, hvarpå man vid denna seen griper sig an med arbetet. Om ock mycket fattas, innan vi här i landet mäkta gifva ett Shak-spere-drama värdigt (och därhän har det gått!) så är det på denna väg målet skall nås. Och publiken visade ännu en gång sina sympatier för hvarje försök i denna riktning. »En vintersaga» gafs för fulla hus sexton kvällar i rad; och endast fru Håkanssons och herr Svennbergs finska engagement afbröt då föreställningarnas rad.

I stället har »Lycko-Pers resa» sedan gifvits inemot fyrtio gånger, när detta skrifves. Det stycket har blott en roll af betydenhet, men denna ställer i stället så mycket flere och större anspråk på sin innehafvare. Herr De Wahl har många, ja de allra flesta förutsättningarna för denna roll: han är ung, han är sympatisk och behaglig, har värme, omedelbarhet och naivitet, har sinne för humor och kan höja sig till verklig indignation. Det enda som kanske tryter i någon mån är den stora känslan af sorg, den djupa pessimismen, hvarigenom nu scenerna vid hafsstranden och med döden förlorade något i djup och intensitet. Men herr De Wahl har denna gång ej nöjt sig med sina naturliga möjligheter, han spelar ej på en slump och med manér, det är ett stort och godt arbete han gjort, och hans Lycko-Per har många stora förtjänster, i synnerhet i början och i slutet af stycket. Fröken Borgström säger Lisas repliker enkelt och vackert och de många bifigurerna återgifvas berömvärdt med