Samtiden. 1859

drad, instiktelseorden likaså, försakelsen i sitt ursprungliga skick. För detta allt har väl danska kyrkan närmast att tacka Grundtvig och hans vänner, hvilka så manligt förfäktat de äkta liturgiska klenoderna mot den stormlöpande moderna vandalismen. Denna hade på 1830:talet gått så långt, att t. ex. stiftsprovsten Clausen, när han döpte, ej blott utelemnade korstecknet och exorcismen, utan ock förändrade abrenuntiationen och apostoliska tron, äfven der baptizandens fader uttryckligen förbehållit sig, att ”Dåbspagten” skulle bli fullständigt upprättad med hans barn. Det var vid ett sådant tillfälle, som den myndige prosten låtit helt sonica ur kyrkan genom en kyrkobetjent utkasta en af faddrarne, som svarat nej i stället för ja vid dopfunten! Då hade Grundtvig utgifvit sin bekanta skrift ”Om Dåbspagten, i anledning af H. C. Clausens Barnedåb og offentlige Erkläring”, hvilken föranledde en Kongl. Besol. af d. 22 April 1834, deri hvarje afvikelse från ritucdet strängligen förbjöds. Ungefär vid samma tid utkom teol. licentiat J. F. Fengers afhandling ”Om Forsagelsen og Exorcismen i den gamle Kirke”, hvarigenom förf. dels framlade den stora skillnaden dessa 2:ne stycken emellan, dem vedersakarne gerna velat sammanblanda, dels af kyrkofadernas vittnesbörd bevisade försakelsens nära förbindelse med dopet. Deremot hade prof. Clausen med stor häftighet skrifvit ”Om Djävlelären og Djävleforsagelsen” och förklarat den Grundtvigska asigten deraf för en ”uhört og uhyre På-stand”, något hvarom hans svåger, pastor Stenersen Gad äfven förenat sig i en liten skrift ”Om liturgisk Frihed.” D:r Mynster sjelf, numera biskop, hade verkligen ställt sig på den moderniserande sidan, förklarande hela den liturgiska frågan mera för en ”Smagsag” än för en trosfråga. Men, som sagdt är, alla dessa försök strandade mot Grundtvigs ”Kirkelige Anskuelse” af frågan och mot den energi, hvarmed den förfäktades, och detta är icke den minsta af G:gs förtjenster om danska kyrkan.

Den 8 Sept. 1858, Grundtvigs 76:te födelsedag, skänkte hans ”frivillige Menighed” en dyrbar gåfva till Vartons restaurerade kyrka, bestående af en marmordopfunt, ett ypperligt konstverk af norrmannen C. Borch. Det föreställer en vinstock, som uppbär skålen, på hvars botten dufvan sväfvar. Den skulle ”för kommande slägten vara ett minne af Grundtvigs verksamhet i den lilla hospi-talskyrkan och en tacksägelse från hans fria menighet till denna kyrka för det ”Husly”, den nu i så många år unnat dess medlemmar.” Denna minnesgärd skulle man kunna anse som ett mera gemensamt uttryck af hela danska församlingens förbindelse till