Sida 332
Kejsaren har år 1854 förmält sig med hertig Maximilian Jo-sephs af Bayern dotter Elisabeth Amalia Eugenia, hvilket äktenskap är grundadt på bjertats fria och rena böjelse. Deras äldsta barn, erkehertiginnan Sophia, född 1855, aflcd redan 1857. Efter henne föddes erkehertiginnan Gisela samt år 1858 erkehertigen-kronprinsen Rudolf Franz Carl Joseph.
GYULAI. Öfverbefälhafvaren för österrikiska hären under första delen af det nyligen så plötsligt slutade kriget uti Italien, gref-ve Franz Gyulai är till sin härkomst ungrare. Han är son till den bekante generalen Ignaz G., hvilken på en gång var fältherre och diplomat, och som i den senare egenskapen under kriget gjorde schackdrag, hvilka från militärisk ståndpunkt måste bedömmas såsom grofva felsteg. Han lät Napoleon undkomma vid Lindenau, men visade sig sedan i Frankrike som en dugligare general. Han dog i Wien 1831, sedan han ända intill sista ögonblicket varit af kejsar Franz hedrad med det högsta förtroende.
Hans son Franz föddes i Pesth år 1799 och inträdde i ar* raéen ett år efter Pariserfreden. Ehuru på det hela vapenhvila egde rum, steg han dock snart till de högre graderna och var redan 1827 major vid kavalleriet, hvarifrån han 1830 såsom öfverst-löjtnant öfvergick till fotfolket. 1831 utnämndes han till chef för infanteriregimentet N:o 19, 1837 till generalmajor och brigadier, 1846 till fältmarskalk-löjtnant och divisionschef i Wien. Följande året ställdes han i spetsen för kustlandet och bidrog under de revolutionära rörelserna 1848 mycket dertill, att österrikiska staten fick behålla sin marin i Medelhafvet. Då de s. k. Italianis-simi bemödade sig att uti 1848 års italienska rörelse inblanda Triest, en stad tillhörande Tyska förbundet, och som hufvudsakli-gen har sina tyska köpmäns flit och skicklighet att tacka för sitt välstånd, så höll dem G. genom sin energiska hållning så i tygeln, att ingen vågade höja ett finger. Utom denna förtjenst, för-värfvade han sig äfven den att under den onda tiden bereda landets handel och rörelse all upptänklig lättnad. — Från Juni 1849 till Juli 1850 förvaltade han krigsministers-embetet. Inom denna period falla de första militäriska reformer, som förberedde en fullkomlig ombildning af österrikiska hären. Alla de erfarenheter, till hvilka man kommit genom de två stora fälttågen i Italien och Ungern, begagnades nu för att skapa ett lika fast som rörligt helt. Gyulais organisationstalang förvärfvade honom kejsarens högaktning och beredde honom ett namn bland sinn kamrater. Derpå gick han såsom chef för femte armékåren till Milano, der han sedan utnämndes till fälttygmästare. 1851 uträttade han diplomatiska uppdrag vid de italienska hofven samt 1853 i Petersburg. Senast anförtroddes honom krigshären i Italien och tillika general-ståthållarskapet i Lombardiet. Som man påminner sig, blef G. kort efter det förlorade slaget vid Magenta entledigad från öfver-befälet och efterträddes först af kavallerigeneralen Schlick och sedan af generalfälttygmästaren von Hess. Men gick det väl öster-
