Sida 480
slaver, utbådo sig kroaterna honom af hofvet till ban i början af 1848 års oredor; han erhöll ock denna värdighet och blef derjemte utnämnd till fältmarskalklöjtnant och kommenderande general i det , förenta Banal-Warasdin-Karlstädter kommando-distriktet. Icke utan hofvets vetskap inföll han i September 1848 i Ungern med 4000 man, till största delen gränsmilitär, och öppnade dermed det ödesdigra inbördeskriget; men sedan han fått rätt insigt af ungrarnes motståndskraft, stipulerade han ett tre dagars vapenstillestånd, under hvilket han i hemlighet bröt upp med sin armé till Wien, der han förente sig med de till hufvudstadens underkufvande koncentrerade trupperna. Hans uppträdande, som väl i början gick ut på en*sjelfständig aktion i Ungern, hade derigenom erhållit en helt annan rigtning. Sedan han i Mars 1849 blifvit befordrad till fält-tygmästare, erhöll han uppdrag att förena sina trupper med österrikiska stridskrafterna i södra Ungern och här leda striden; och vid återställandet af österrikiska enhetsstaten behöll J. titeln af ban, men utöfvade sedan dess i kronlandet Kroatien och Slavouien icke något annat välde än det, som tillkommer en civil- och militärguvernör. På senare tiden nästan förintad både till kropp och själ, dog han, innan han hunnit sitt 58:de lefnadsår. J. hade 1855 blifvit för sig och sina efterkommande upphöjd till österrikisk grefve.
JOHAN, Erkehertig. Baptist Joseph Fabian Sebastian Johan, erkehertig af Österrike, k. k. fältmarskalk, dog d. 10 Maj 1859, sjuttiosju år gammal, i Graz. Han föddes 1782 i Florenz, trettonde barnet och nionde sonen af kejsar Leopold II i dennes äktenskap med infantinnan Marie Luise (dotter af konung Carl III i Spanien), således yngre bror till kejsar Frans I, kejsar Ferdinand 1:8 onkel och nu regerande kejsaren Frans Joseph l:s grand-onkel. Ar 1800 måste J., då en adertonårig, oerfaren yngling, öfvertaga högsta befälet öfver österrikiska arméen och blef, oaktadt sin tapperhet, slagen af fransmännena under Moreau d. 3 Dec. vid Hohen-linden och d. 14 Dec. vid Salzburg; 1805 verkade han mycket för folkresningen i Tyrol, anförde också ärofullt österrikiska armé-afdelningen i detta land, men förmådde naturligtvis icke hindra de österrikiska vapnens allmänna nederlag. Efter dera lyckliga strider slog han d. 16 April 1809 vicekonungen Eugen vid Salice och framträngde ända till Adige, led emellertid vid det hårdt ansatta Wiens undsättning d. 8 Maj ett nederlag vid Piave och d. 14 Juni en ännu svårare förlust vid Raab. Under fälttåget 1815 anförde erkehertig J. österrikiska reserven vid öfra Rhen och tvingade d. 6 Aug. fienden att kapitulera vid Hiiningen. Redan alltsedan 1809 stod han i onåd vid hofvet och hölls derigenom aflägsen från statsangelägenheterna; och prinsen vände nu med synnerlig förkärlek sin håg åt Steiermark, hvarest han beredde sig en fredlig och mycket välsignelserik verkningskrets. Det var först 1848 års händelser, som ryckte honom ur det borgerliga lifvet, i det den på flykt stadde kejsar Ferdinand utnämnde honom till sin vikarie i Wien, medan nationalförsamlingen i Frankfurt a. M. valde honom till tysk
