Sida 406
af själens innersta väsende genom spelet. Dawison framhåller företrädesvis det grubblande förståndet, det reflekterande tviflet, ja inblandar i sitt spel en god dos af det dämoniska bos en Mephi-stopheles. Joseph Wagner gifver rollen alltför prunkande och stor-ståtligt. Hos Emil Devrient består det oöfverträffliga dock blott i hans hänryckande och oemotståndliga yttre behag, ty i sitt spel låter han litet för mycket af den excentricitet framträda, som man, till exempel, finner hos Tasso. Dessutom är han för kokett och alltför ytlig i sin sjelfbelåtenhet; med sitt smakfulla, men litet till-gjorda föredrag intränger han på långt när icke i rollens tankedjup; och med rätta yttrade en gång G. Ktihne, att han för Ophelia presenterade den berömda monologen om ”Vara eller icke vara” liksom ett stycke konfekt på en porslins-tallrik. Karl Devrient gifver Hamlet med ett slags nervös häftighet, som icke rätt passar den eljest temligen tröge unge mannen; han är ständigt uppskakad och i rörelse, hvilket vi ej kunna gilla, ehuru det medgifves, att rörelserna äro ytterst väl beräknade och afrundade. Engelsmannen Phelps var enligt Berlinska konstdomarnes enstämmiga omdöme i allmänhet alltför nykter i sitt spel, ehuru hans uppfattning verkligen förtjenar kallas fin och i vissa detaljer till och med öfver-raskande samt afvikande från den vanliga. Hvad som felades honom var, såsom G. Klein i Preussische Zeitung mycket träffande anmärkt, ”tårar uti rösten.”
Genre-stycken inom antika plastiken. För den, som endast ytligt gjort sig bekant med den antika plastiken kunde det väl synas, som om det slag af konstprodukter, vi pläga sammanfatta under benämningen Genrestycken, vore något helt och hållet främmande för forntidens konstnärer. De grekiska gudarnes ädla och upphöjda drag och heroernas storartade gestalter känna vi alla genom de helleniska bildhuggames mästerverk; men mindre bekant har det hittills varit, att icke blott religionen och myten, utan äf-ven hvardagslifvets företeelser gifvit dessa konstnärer ämnen till ypperliga skapelser, eller med andra ord, att det icke först är i den moderna konsten s. k. genrebilder förekomma, utan redan i den antika, och inom denna icke, såsom man möjligen skulle kunna föreställa sig först sedan konsten börjat förfalla, utan redan på den tid, då den befann sig i sin högsta utveckling. Öfver detta ämne har arkeologie professorn Johannes Overbeck nyligen, till förmån för Schillers-stiftelsen, hållit ett högst intressant, lärorikt och, i formellt hänseende, fulländadt föredrag. Vi kunna naturligtvis icke här uppehålla oss med att uppräkna alla de genrestycken, de klassiska skriftställarne omnämna; vi åtnöja oss med att i det följande anföra några sådana af Greklands mest frejdade bildhuggare. Följer man konsthistoriens perioder, så är det äldsta genrestycket ”den berusade qvinnan” af Myron, samme bildhuggare, som skapat den berömda, efter honom benämnda och i 36 epigrammer prisade kon. Myron var icke en konstnär, uti hvars verk det andliga lifvet i hela sitt djup afspeglar sig; men hans skapelser ut-
